Döden går på gym

Kapitel 4

Stig Berglund sträckte sig småsvärande efter telefonen. Han visste av erfarenhet att sena telefonsamtal var tjänstesamtal, att det var viktigt och att den trevliga kvällen med Tore och Rut just tog slut. Lisa, hans fru, suckade ljudligt och gav vännerna ett menande ögonkast. Hon hade för länge sedan resignerat och accepterat att en polis aldrig är riktigt ledig, att han när som helst kunde kallas in och att det alltid verkade vara lika viktigt. Det var tio långa år kvar till pensioneringen och hon räknade varje dag. Då skulle de verkligen resa och leva ut sina drömmar och planer, vistas ofta i sommarstugan i Värmland och umgås med barn och barnbarn och vänner som Tore och Rut.
- Jag tar det i sovrummet, sade han och räckte luren till sin fru, sedan han svarat.
- Tjena Bergis. Jag är ledsen att behöva störa dig så här sent, beklagar verkligen.
Det var Forsell. Forsell skulle inte ringa om det inte var nödvändigt, det visste han.
- Vad har hänt?
- Minns du den där kroppsbyggaren som hittades död med en skivstång över halsen på ett gym? Det har hänt igen. Nu ikväll, på Söder. Samma slags olycks-händelse, eller modus operandi, om det nu visar sig inte vara en olyckshändelse. Det håller på att ta hus i helvete, murvlarna har redan börjat hänga på och det börjar bli kaos. Du måste komma in så fort som möjligt.
- Du, jag har redan hunnit hälla i mig minst en halv flaska vin under kvällen, så du får skicka en bil, men säg för fan till dem att köra utan saftblandare och sirener, så jävla bråttom kan det ju inte vara!
Berglund mindes ett av husägarföreningens möten året innan, då en av grannarna, Aspelöw, hade klagat och krävt åtgärder för att slippa väckas mitt i natten av tjutande sirener och blåljus när områdets kriminalinspektör skulle hämtas för något brådskande uppdrag. Berglund hade full förståelse för klagomålet, även om det bara hade hänt vid ett tillfälle. Han ljög lite när han förklarade att det var två nybakade och oerfarna poliser som inte hade följt reglementet den gången. Men för säkerhets skull påminde han sedan dess alltid om att han skulle hämtas så diskret som möjligt.
Stig Berglund var en av landets mest rutinerade mordutredare. Han var lika populär hos sina kolleger som hos det klientel som han hade i uppgift att göra livet surt för. Lång och reslig som en fura från det Västerbotten som sett honom växa upp, förmedlade han en känsla av trygghet och omutlighet hos de flesta han mötte. Ett av de första slangord som han hade lagt sig till med som nybakad polis i storstan var "bergis", och det hade fäst sig vid honom som ett tuggummi under skosulan. De enda gånger någon utanför familjen kallade honom vid hans riktiga namn var när han citerades i tidningarna i samband med något uppmärksammat mordfall.
Forsell satt i baksätet och "briefade" honom på väg in till stan. De hade fått larmet fem minuter över tio på kvällen, alltså för en halvtimme sedan. En av de poliser som först var på plats tränade regelbundet på gym och hade reagerat på att olyckan verkade misstänkt lik den förra på ett annat Sports Centergym. Han hade sett till att ingen rörde kroppen och att ingen lämnade byggnaden. Forsell hade svarat när larmet gick till våldsroteln och sedan följt med bilen för att hämta upp Berglund.
Utanför gymet på Åsögatan var det fullt av människor och bilar. Förutom polisbilarna stod där en ambulans, en utryckningsbuss från SKL, Statens Kriminaltekniska Laboratorium, bilar från de största tidningarna och från Pressens Reportagebild, frilansande fotografer och fan vet allt, tänkte Berglund irriterat.
- Se om du kan rensa gatan lite, halva Söder verkar ju vara här, sade han till ett befäl som han kände på ordningen.
De gick in genom entrén och stannade till i receptionen där en grupp människor var församlade.
- Gokväll, jag är kriminalinspektör Berglund, hälsade han. Vem var det som upptäckte kroppen?
- Det var jag, svarade en ung man med en tröja som det stod "Instruktör" på.
- Forsell, var snäll och ta hans uppgifter i personalrummet där borta.
- Vem är chef för anläggningen och vem mer arbetade här ikväll?
Efter en kvart hade Berglund läget klart för sig och situationen under kontroll. De hade lyckats få tag på platschefen och denne hade lovat komma så fort som möjligt. Receptionisten, städarna och de få tränande som hade varit kvar i lokalerna hade alla legitimerat sig och de inledande förhören var i full gång.
Berglund gick uppför trapporna till träningslokalerna. Stället verkade vid första påseendet vara ofantligt stort. Det var träningssalar i varje plan, förbundna med både vanliga trappor och en lång spiraltrappa. Innan Berglund kom dit han skulle stånkade han ljudligt.
- Jag borde nog skriva in mig på det här stället, sade han till Forsell, som utan synbar ansträngning följde honom. Man kommer ju i form bara av att ta sig fram till träningssalen!
Rummet de kom in i var fullt av olika träningsredskap, apparater och maskiner. En del kändes bekant, annat var totalt främmande för honom. Som ung polis hade Berglund ägnat sig lite åt tyngdlyftning i Polisens Idrottsförening. Han hade mest tränat med skivstång och hantlar och en och annan dragapparat, det var ungefär vad de hade i sin kyffiga träningslokal. Här verkade det finnas maskiner och träningsapparater för snart sagt varje muskel i kroppen.
Längst in i lokalen stod en grupp män samlade runt en stor ställning. Han hälsade på dem, gamla bekanta allihop, och de beredde plats för honom.
Ställningen bestod av ett ca två meter brett stativ med en vertikal stång på var sida. Runt stängerna löpte hylsor där skivstången var inlagrad så att den bara kunde röras upp och ned samt vridas fram och tillbaka. Genom att vrida skivstången kunde den tränande när som helst haka fast ett par grova krokar i stativet, så att skivstången stannade i det läget. Berglund trodde sig förstå konstruktionen men bad dem ändå sända upp den unge instruktören.
Rakt under skivstången stod en lätt vinklad träningsbänk. På bänken låg en död kropp. Det var kroppen av en ung man, eller snarare en bjässe till man. Även i döden var musklerna framträdande, de väldiga armarna hängde rakt ned vid sidan av kroppen och bröstet välvde sig fortfarande som i protest upp mot taket. Man skulle kunna tro att kroppen när som helst skulle vakna till liv, fatta tag i skivstången och pressa upp den, för att därefter resa sig upp, om det inte vore för ansiktsuttrycket. Ända in i döden hade det behållit uttrycket av fasa. Berglund hade lärt sig se när döden varit lugn och rofylld och när den varit fylld med skräck och smärta. Den här mannen hade inte haft en lugn död.
Den direkta dödsorsaken verkade vara skivstången som vilade över hans hals. Tre stora gummivikter på varje sida av stången vittnade om att han hade varit lika stark som han såg ut.
- Jag förstår om det är otäckt för dig, men vi skulle behöva din hjälp här, förklarade Berglund för den unge instruktören som nu hade kommit fram till dem. Vi kommer att ta upp det du säger på band och det är troligt att vi kommer att behöva lite kompletterande uppgifter längre fram.
Instruktören svalde och nickade. Han försökte att inte titta på kroppen framför sig.
- Berätta allt du vet om den här ställningen, vad den heter, hur man tränar i den och till sist vad du drar för slutsatser av det du ser här.
- Ställningen kallas Smithmaskin. Som ni ser är skivstången fäst vid två hylsor som löper upp och ner runt två styrstänger. Skivstången går också att vrida så att de där krokarna som sitter på stången kan haka i pinnarna på stativet. På så sätt kan den som tränar när som helst vrida lite på stången för att kroka upp den på stativet. Träningen blir säkrare och man behöver inte ha någon som passar, alltså hjälper en, hela tiden. När man blir trött krokar man bara upp stången och går ur maskinen.
- Övningen kallas snedbänk, eller bänkpress med lutande bänk. Så vitt jag kan se höll Lasse på med snedbänk till halsen, det vanligaste är annars att man sänker skivstången till bröstets övre del och sedan pressar upp den. Vi avråder alltid från att göra så här, alltså snedbänk till halsen, det är ingen övning vi lär ut och det hände ju nyligen en likadan olycka på ett annat av våra gym, men det vet ni väl?
- Vad tror du det är som har hänt här då, som har lett till Lasses död?
- Jag tror att han körde för tungt och inte orkade, att stången rasade ned över honom så att han kvävdes. Det är två tjugokilos och en tia på var sida, det gör etthundra kilo. Stången väger tjugo kilo och hylsorna runt styrstängerna väger nog mellan fem och tio kilo styck. Den totala vikten blir mellan etthundratrettio och etthundrafyrtio kilo.
- Jag ser att krokarna pekar bakåt åt fel håll, nästan rakt ned. Tyder det på att Lasse har gjort fel och av misstag råkat vrida skivstången åt fel håll?
- Det ser konstigt ut. Lasse var ju ingen nybörjare precis och jag fattar inte hur han skulle ha kunnat vrida skivstången fel. De här Smithmaskinerna är konstrue-rade på samma sätt, man vrider stången framåt om man ska låsa den.  
- Tror du att någon skulle ha kunnat ta tag i stången, vridit krokarna åt fel håll och tryckt ned skivstången mot halsen på Lasse, för att skada honom, eller kanske döda honom?
- Vem skulle det vara? Han hade väl inga fiender, det verkar ju otroligt att någon skulle vilja göra det?
- Ja, men skulle det vara möjligt rent praktiskt anser du, och i så fall, krävs det någon med lika stora kroppskrafter som Lasse hade, eller skulle en mindre och svagare person kunna göra det?
- Vem som helst skulle kunna göra det, det krävs ingen särskild styrka för det. Men Lasse skulle ju ha märkt det och nog hunnit vrida fram krokarna i så fall...
- Ja, då tror jag vi är färdiga för den här gången. Du har varit till stor hjälp, det märks att du är en duktig instruktör. Jag skulle uppskatta om du tills vidare håller det här samtalet för dig själv, särskilt de här spekulationerna om att det kanske kan vara något annat än en olyckshändelse. Det står ett helt gäng nyhetstörstande journalister på gatan som nog gärna skulle vilja prata med dig. Din chef, som för övrigt är på väg hit, har bett mig meddela dig att han inte vill att någon från företaget ska uttala sig för pressen innan han har pratat med er. Du kan få skjuts hem med en av våra bilar så slipper du det problemet, är det okay?


På avdelningen för fria vikter, tre trappor upp, pågick en upprörd diskussion dagen efter dödsfallet.
- Ingen ska inbilla mig att Lasse låg och körde snedbänk med hundra kilo på stången, ensam och utan passning! Jag pratar om att träna solo i gymet. Ingen som passar, ingen som ser om du inte orkar, ingen som hör dig om du får stången över dig. Nej, det är nåt skumt med det här Lelle, tro mig!
- Det är väl för fan ingen som haft ihjäl honom, eller vad menar du?
- Jo, det är precis vad jag tror Lelle. Det perfekta mordet - två gånger dessutom. Glöm inte killen som dog på samma sätt bara några veckor tidigare. Två såna olyckor händer bara inte så tätt inpå varandra och i samma stad. Jag undrar varför inte polisen fattar det?
- De kanske inte vill skrämma bort folk från gymen?

Några kvarter längre bort, i ett mindre gym, var ett antal personer inbegripna i en annan högljudd diskussion, som handlade om mordet på Kurt Axelsson. Gruppen bestod av Kurts träningskamrater och vänner från Kraftverket, kvartersgymet där Kurt hade tillbringat en del av sin fritid för att med viljan omforma sin från början rätt spinkiga lekamen.
En kort men mycket muskulös kroppsbyggare som kallades Bringan hade just ordet.
- Jag tror det är en tjej som har gjort det. Kurre höll ju inte på med några skumma affärer och var väl inte med i nån konstig sekt med en massa snusk på program-met. Han har råkat ut för en galning som har lurat med honom på någon sjuk sexlek.
- Jag har en polare som känner en snut som var med när de hittade kroppen, fortsatte Bringan. Han, snuten alltså, fick gentligen inte berätta vad som hade hänt, men det var så djävligt att han kunde inte hålla tätt, så över en öl på Kvarnen fick polarn höra hela historien. - Berätta, bad en i gruppen.
- Håll i tasken grabbar för nu ska ni få höra nåt som får er att ligga sömnlösa inatt!
Och han berättade vad han hade fått höra, och ingen sov gott den natten.
- Kan vi inte förbjuda kvinnor att träna här? föreslog Bringan till sist.
- Är du bög?
Frågan kom från Arvid Sjödin, en lång, bredaxlad norrlänning och var nära att leda till handgripligheter mellan Arvid och Bringan. Efter att ha öst ur sig ungefär samma antal förolämpningar var, lugnade de ned sig.
- Det kan inte vara nån av tjejerna här. Kurre stötte väl aldrig på nån av dem, eller hur?
- Det kan vara vem som helst, till exempel hon där borta vid kryssdraget.
- Maggan? Nä, nu fåru allt lugna nere lite. Maggan e ju för fan frigid och dessutom snäll som en liten kanin.
Synd bara att hon inte e kåt som en liten kanin också!
- Hur vet du det? Att hon är frigid alltså?
Timpa blev röd i ansiktet och det var svar nog.
- Vänta tills jag får henne mellan lakanen så får vi se om hon fortfarande är frigid då! fyrade Arvid av med ett självbelåtet flin.
- Hur fan kan du tänka på sex efter att ha hört vad Bringan berättade? undrade en i gruppen.
- Enkelt - jag tänker alltid på sex!
Kapitel 16

Björn stirrade på henne med öppen mun, utan att förstå. Vad var det han hade sagt eller gjort som fått Kristina så förvandlad? De hade pratat om allt möjligt och när han vid ett, som han ansåg, lämpligt tillfälle drog henne intill sig för att kyssa henne på den lilla skogsvägen, blev hon som förbytt. Hon stötte bort honom och stod nu framför honom med ögonen fulla av hat.
- Du skulle bra gärna vilja ta mig här ute i skogen va? Hur många andra har du hoppat på så här? Du tror visst att du kan göra vad du vill bara för att du har stora muskler!
Först nu såg han vad hon höll i handen. Den svarta pistolmynningen pekade rakt mot hans magtrakt. Det här är inte sant - jag drömmer! tänkte han. Sånt här händer inte på riktigt... Han försökte säga något, men det kom bara ett kraxande ljud ur strupen.
- Du har våldtagit för sista gången! Nu var det Mata Hari som talade och Björn Norgrens återstående liv kunde räknas i sekunder.
Det första skottet tog vid sidan av magen och trasade sönder en del av levern, men det var inte dödande. Björn slog händerna för magen, skrek högt och knäade till. Nästa skott träffade högre upp och punkterade höger lunga. Inte heller detta var livshotande vid snabb läkarinsats.
Björn stod nu på knä och såg upp mot henne med ett förvirrat uttryck i ansiktet. Jackan började färgas röd av blodet som vällde fram.
- Varför? stötte han fram medan ett ljusrött skum
bubblade ur hans mun. Varför?
Hon siktade noga mitt i pannan och njöt av att se hans skräck. Känslan av makt nästan berusade henne. Makt över liv och död. Minnesbilder från våldtäkten dök upp och bilder från hennes barndom. Förnedringen, skammen och känslan av att vara helt övergiven och ensam bära på en fruktansvärd hemlighet. Hon såg sin fars svettiga, upphetsade ansikte medan hon låg och bet i lakanet för att inte skrika. Våldtäktsmannens belåtna flin när han lugnt drog på sig kläderna medan hon låg där på marken, utlämnad och skändad.
- För att såna som du ska inte få finnas! svarade hon. Sedan tryckte hon av och det skottet var omedelbart dödande.
I den kalla, torra luften hade pistolskotten hörts mycket högre än vad Mona hade räknat med. Hon såg en man stå i skogsbrynet längre bort och stirra på henne. Mona siktade hotfullt med pistolen mot honom och han försvann bakom ett träd. Hon skyndade tillbaka samma väg till parkeringsplatsen där hon hade ställt bilen. Mannen följde försiktigt efter henne utan att hon märkte det.
När Mona kom fram till bilen dök mannen upp ur skogen. Han hojtade och skrek.
- Stoppa henne! Mördare! Hon har nyss skjutit en man uppe i skogen, ring polisen!
Det stod några människor vid en av de parkerade bilarna. När Mona närmade sig med pistolen i höger hand sprang de förskräckt undan. Lugnt och metodiskt satte hon ett skott i framdäcken på de enda två bilar som fanns på parkeringen utom hennes egen. Ingen försökte stoppa henne när hon körde därifrån.
Mona bestämde sig snabbt och svängde ut på Ältavägen åt vänster. Att köra åt andra hållet, mot Sickla och Hammarby för att komma hem var visserligen närmare, men risken var större att möta en utryckande polisbil på väg från stan. Hon fick chansa på att polisen inte hade någon patrullbil ute på vägarna vid Älta och Flaten. Vid Gamla Tyresövägen tog hon av åt höger för att ta sig hem via småvägarna i Skarpnäck.

Larmet kom till "Gropen", polisens sambandscentral på Kungsholmen klockan 14.08. Rösten i telefonen tillhörde en kvinna. Hon lät hysterisk och talade osammanhängande.
- Kom fort! Hon har skjutit någon och hon sköt sönder vår bil, det är hemskt, skynda er innan hon kom-mer och skjuter oss också!
Efter en stund lyckades operatören, som hette Birger Svensson och var gammal i gården, få ur henne att någon hade skjutits vid Hellasgården och att den som skjutit tydligen var en kvinna. Sedan bröts samtalet tvärt, troligen hade kvinnan lagt på utan att säga sitt namn eller svara på operatörens frågor. Sådant hände, människor kunde handla irrationellt när de var panik-slagna och utsatta för stark press.
Medan operatören sökte på skärmen efter en lämplig bil att skicka bad han kollegan vid skärmen intill att söka och ringa upp cafeterian på Hellasgården.
- 3340 Folkungagatan, kom.
- Skottlossning vid Hellasgården, en person skjuten. Trolig gärningsman en kvinna, vi återkommer med närmare upplysningar.
- Det tutar upptaget på cafeterian! Jag försöker på ett annat nummer.
Värdefull tid gick förlorad innan polisen fick klart för sig att skytten, en ung kvinna, hade flytt från platsen i en röd bil. Först när polisen var på plats fick de veta att det var en kvinna som hade skjutit en man och sedan flytt därifrån i en röd Ford Escort. Ett av vittnena hade försökt notera bilnumret, men var osäker på siffrorna, allt hade ju gått så fort och varit så förvirrande.
Så fort poliserna såg offret stod det klart för dem att det handlade om en kroppsbyggare, inga andra människor gick klädda i sådana kläder till vardags. De kom ihåg den stående order de hade att omedelbart rapportera alla våldsbrott riktade mot kroppsbyggare till Berglunds grupp på våldsroteln.
- 3340 Hellasgården. Det är en ung man som har blivit skjuten till döds. Sannolikt en bodybuilder av kläderna och annat att döma. Varsko Bergis och hans grupp.
- Och gärningsmannen?
- En ung kvinna. Hon hann sticka innan vi var framme. Röd Ford Escort, vittnena är osäkra på regnumret, men troligen BMO eller BMC, möjligen är det N istället för M i mitten. Siffrorna ännu mer oklara, kan vara 477, men inget av vittnena är säker, en uppger till exempel 579. Hon tog Ältavägen söderut.
- Hur lång tid tog det innan man ringde polisen sedan hon hade stuckit?
- Ett ögonblick!
- Högst två minuter enligt kvinnan som ringde. Hon ber om ursäkt för att hon la på luren, hon var vettskrämd säger hon.
Svensson kollade med klockan, den var 14.16. Det hade gått åtta minuter sedan de fick larmet. Det betydde totalt tio minuter sedan den röda Forden började köra mot Älta. Om de kunde få en poliskontroll vid Bollmora eller Tyresö och en annan vid Handen så hade de en chans att ta henne om hon körde söderut. Om hon istället hade svängt till höger vid Älta så blev det svårare med alla småvägar som fanns i Enskede och de södra för-orterna.
Handenpolisen fick snabbt ut bilar vid de viktigaste knutpunkterna. Från Södermalm skickades en bil för att kolla Nynäsvägen och en bil som redan befann sig på Sockenvägen fick order att ställa sig vid korsningen Sockenvägen/Enskedevägen.
Roland Idegran fick meddelandet 14.18 och rusade in till Iwréns rum där han visste att Berglund var.
- Kolla med bilregistret och ta fram en lista på alla bilar av samma slag med ett nummer som kan matcha de uppgifter som vi har. Helst med röd färg, vi chansar på att hon inte har lackat om bilen. Be någon hjälpa dig, för nu djävlar är det bråttom!
Tio minuter senare hade Berglund listan framför sig. De lutade sig över den som upphetsade jakthundar.
- Vi börjar med att kryssa för alla kvinnor. Dubbelkryss om de bor på Söder, eller Söderförort.
Till sist hade de tre tänkbara kandidater: Dagmar Svensson i Skärholmen, Görel Lodén i Farsta och en Mona Björholth i Bagarmossen.

Det hade gått drygt tjugo minuter sedan Mona flydde från Hellasgården. Hon hade tvingat sig att inte köra fortare än sjuttio för att inte dra uppmärksamhet till sig. Allt hade gått bra och hon var i detta ögonblick på väg in i dörren till sin lägenhet.

- Görel Lodén är född fyrtionio, hon är för gammal. Mona Björholth passar bäst in åldersmässigt, jag är bergis på att det är hon!
- Rolle, du tar med någon och kollar upp den där Dagmar Svensson för säkerhets skull. Var försiktiga. Om det är hon så är hon beväpnad och förmodligen desperat. Carlsson och jag åker till Bagis och Forsell, du försöker få fram passfoton på de båda damerna.
- Skicka dit en bil också med en gång, den som är närmast på plats får ta det, annars kanske hon hinner smita. De får bevaka porten och lägenheten och vänta där tills vi kommer. De ska alltså inte gå in i lägenheten på egen hand. Kom ihåg att hon är beväpnad och farlig. Hon drar sig antagligen inte för att skjuta för att döda. Larma piketpolisen, vi kanske behöver en insatsstyrka. Nu åker vi!

Mona hade också bråttom. Hon slet upp skivan under diskbänken så att skruvarna rykte och stoppade ner sedelbuntarna i en handväska. Sedan tog hon en kudde från sängen som hon stoppade in under en stor tröja. En blå poplinkappa och en svart peruk fullbordade förvandlingen. Hon betraktade sitt verk i spegeln i badrummet och lämnade sin lägenhet för sista gången.
Mona såg polisbilen vid parkeringen. Två poliser stod och tittade på hennes bil och började sedan gå mot hyreslängan där hon bodde. De klev artigt åt sidan när hon passerade med sin putande mage. När hon kastade en blick över axeln såg hon hur de båda poliserna drog sina pistoler innan de gick in i porten. Sin egen pistol hade Mona gömt i handväskan bland sedelbuntarna.
Mona gick lugnt vidare och småsprang när hon kom in i skydd av träden. Över skolgården och torget utanför tunnelbanan fick hon lov att gå i normal takt. Hjärtat dunkade i bröstet och munnen kändes torr. De hade kommit efter henne snabbare än vad hon trott, någon måste ha tagit bilnumret, tänkte hon.
Mona gick upp på perrongen och hade tur, efter bara en stund kom ett tåg. På avstånd hörde hon ljudet av sirener från polisbilar. Så de hade börjat ta Mata Hari på allvar, tänkte hon och kände en feberaktig upphetsning. Men Mata Hari var för smart för dem, hon skulle alltid gäcka dem och slinka ur deras nät!

Berglund suckade uppgivet och såg på Carlsson. Fågeln var utflugen ur sitt bo, men nu hade de åtminstone en identitet och ett utseende att gå efter. I detta ögonblick hade man satt in spaning i tunnelbanan och ett antal bilar cirklade runt i Bagarmossen och i stan som hajar i jakt på ett byte. Berglund trodde inte att det skulle ge något.
- Så ni såg ingen lämna huset när ni kom?
Den äldre av de båda poliserna som först var på plats skruvade lite på sig.
- Nja, vi passerade en gravid kvinna på vägen här utanför, men hon var mörkhårig och gravid som sagt...
Peruk och kudde under kläderna, tänkte Berglund. Nu bryter helvetet loss och det blir hett om öronen!
Berglund hade rätt. Polisen fick sina fiskar varma för att man inte på ett tidigt stadium hade gått ut och varnat allmänheten, i synnerhet den del av allmänheten som brukar fördriva sina lediga stunder på stans gym.
Kvällstidningarna var inte nådiga, de hade nästan identiskt lika löp: Kroppsbyggare mördad. Skandal -offren fick inget vetaoch Seriemördare avslöjad - dedog i onödan, och så vidare. Alla tidningar publicerade namnet på Mona och de flesta hade också ett gammalt passfoto, men av så dålig kvalitet och så intetsägande att det kunde föreställa säkert tjugo procent av Sveriges kvinnliga befolkning.