Kapitel 4

Stig Berglund sträckte sig småsvärande efter telefonen. Han visste av erfarenhet att sena telefonsamtal var tjänstesamtal, att det var viktigt och att den trevliga kvällen med Tore och Rut just tog slut. Lisa, hans fru, suckade ljudligt och gav vännerna ett menande ögonkast. Hon hade för länge sedan resignerat och accepterat att en polis aldrig är riktigt ledig, att han när som helst kunde kallas in och att det alltid verkade vara lika viktigt. Det var tio långa år kvar till pensioneringen och hon räknade varje dag. Då skulle de verkligen resa och leva ut sina drömmar och planer, vistas ofta i sommarstugan i Värmland och umgås med barn och barnbarn och vänner.  
- Tjena Bergis. Jag är ledsen att behöva störa dig så här sent, beklagar verkligen.
Det var Forsell. Forsell skulle inte ringa om det inte var nödvändigt, det visste han.
- Vad har hänt?
- Minns du den där kroppsbyggaren som hittades död med en skivstång över halsen på ett gym? Det har hänt igen. Nu ikväll, på Söder. Samma slags olycks-händelse, eller modus operandi, om det nu visar sig inte vara en olyckshändelse. Det håller på att ta hus i helvete, murvlarna har redan börjat hänga på och det börjar bli kaos. Du måste komma in så fort som möjligt.
- Du, jag har redan hunnit hälla i mig minst en halv flaska vin under kvällen, så du får skicka en bil.
Forsell satt i baksätet och "briefade" honom på väg in till stan. De hade fått larmet fem minuter över tio på kvällen. En av de poliser som först var på plats tränade regelbundet på gym och hade reagerat på att olyckan verkade misstänkt lik den förra på ett annat Sports Centergym. Han hade sett till att ingen rörde kroppen och att ingen lämnade byggnaden. Forsell hade svarat när larmet gick till våldsroteln och sedan följt med bilen för att hämta upp Berglund.
Utanför gymet på Åsögatan var det fullt av människor och bilar.  
- Se om du kan rensa gatan lite, halva Söder verkar ju vara här, sade han till ett befäl som han kände på ordningen.
De gick in genom entrén och stannade till i receptionen där en grupp människor var församlade.
- Gokväll, jag är kriminalinspektör Berglund, hälsade han. Vem var det som upptäckte kroppen?
- Det var jag, svarade en ung man med en tröja som det stod "Instruktör" på.
- Forsell, var snäll och ta hans uppgifter i personalrummet där borta.
- Vem är chef för anläggningen och vem mer arbetade här ikväll?
Efter en kvart hade Berglund läget klart för sig och situationen under kontroll. De hade lyckats få tag på platschefen och denne hade lovat komma så fort som möjligt. Receptionisten, städarna och de få tränande som hade varit kvar i lokalerna hade alla legitimerat sig och de inledande förhören var i full gång.
Berglund gick uppför trapporna till träningslokalerna. Stället verkade vid första påseendet vara ofantligt stort. Det var träningssalar i varje plan, förbundna med både vanliga trappor och en lång spiraltrappa. Innan Berglund kom dit han skulle stånkade han ljudligt.
- Jag borde nog skriva in mig på det här stället, sade han till Forsell, som utan synbar ansträngning följde honom. Man kommer ju i form bara av att ta sig fram till träningssalen!
Rummet de kom in i var fullt av olika träningsredskap, apparater och maskiner. En del kändes bekant, annat var totalt främmande för honom. Som ung polis hade Berglund ägnat sig lite åt tyngdlyftning i Polisens Idrottsförening. Han hade mest tränat med skivstång och hantlar och en och annan dragapparat, det var ungefär vad de hade i sin kyffiga träningslokal. Här verkade det finnas maskiner och träningsapparater för snart sagt varje muskel i kroppen.
Längst in i lokalen stod en grupp män samlade runt en stor ställning. Han hälsade på dem, gamla bekanta allihop, och de beredde plats för honom.
Ställningen bestod av ett ca två meter brett stativ med en vertikal stång på var sida. Runt stängerna löpte hylsor där skivstången var inlagrad så att den bara kunde röras upp och ned samt vridas fram och tillbaka. Genom att vrida skivstången kunde den tränande när som helst haka fast ett par grova krokar i stativet, så att skivstången stannade i det läget. Berglund trodde sig förstå konstruktionen men bad dem ändå sända upp den unge instruktören.
Rakt under skivstången stod en lätt vinklad träningsbänk. På bänken låg en död kropp. Det var kroppen av en ung man, eller snarare en bjässe till man. Även i döden var musklerna framträdande, de väldiga armarna hängde rakt ned vid sidan av kroppen och bröstet välvde sig fortfarande som i protest upp mot taket. Man skulle kunna tro att kroppen när som helst skulle vakna till liv, fatta tag i skivstången och pressa upp den, för att därefter resa sig upp, om det inte vore för ansiktsuttrycket. Ända in i döden hade det behållit uttrycket av fasa. Berglund hade lärt sig se när döden varit lugn och rofylld och när den varit fylld med skräck och smärta. Den här mannen hade inte haft en lugn död.
Den direkta dödsorsaken verkade vara skivstången som vilade över hans hals. Tre stora gummivikter på varje sida av stången vittnade om att han hade varit lika stark som han såg ut.
- Jag förstår om det är otäckt för dig, men vi skulle behöva din hjälp här, förklarade Berglund för den unge instruktören som nu hade kommit fram till dem. Vi kommer att ta upp det du säger på band och det är troligt att vi kommer att behöva lite kompletterande uppgifter längre fram.
Instruktören svalde och nickade. Han försökte att inte titta på kroppen framför sig.
- Berätta om den här ställningen och hur man tränar i den.  
- Ställningen kallas Smithmaskin. Som ni ser är skivstången fäst vid två hylsor som löper upp och ner runt två styrstänger. Skivstången går också att vrida så att de där krokarna som sitter på stången kan haka i pinnarna på stativet. På så sätt kan den som tränar när som helst vrida lite på stången för att kroka upp den på stativet. Träningen blir säkrare och man behöver inte ha någon som passar, alltså hjälper en, hela tiden. När man blir trött krokar man bara upp stången och går ur maskinen.
- Övningen kallas snedbänk, eller bänkpress med lutande bänk. Så vitt jag kan se höll Lasse på med snedbänk till halsen, det vanligaste är annars att man sänker skivstången till bröstets övre del och sedan pressar upp den. Vi avråder alltid från att göra så här, alltså snedbänk till halsen, det är ingen övning vi lär ut och det hände ju nyligen en likadan olycka på ett annat av våra gym, men det vet ni väl?
- Vad tror du det är som har hänt här då, som har lett till Lasses död?
- Jag tror att han körde för tungt och inte orkade, att stången rasade ned över honom så att han kvävdes. Det är två tjugokilos och en tia på var sida, det gör etthundra kilo. Stången väger tjugo kilo och hylsorna runt styrstängerna väger nog mellan fem och tio kilo styck. Den totala vikten blir mellan etthundratrettio och etthundrafyrtio kilo.
- Jag ser att krokarna pekar bakåt åt fel håll, nästan rakt ned. Tyder det på att Lasse har gjort fel och av misstag råkat vrida skivstången åt fel håll?
- Det ser konstigt ut. Lasse var ju ingen nybörjare precis och jag fattar inte hur han skulle ha kunnat vrida skivstången fel. De här Smithmaskinerna är konstrue-rade så att man vrider stången framåt om man ska låsa den.  
- Tror du att någon skulle ha kunnat ta tag i stången, vridit krokarna åt fel håll och tryckt ned skivstången mot halsen på Lasse, för att skada honom, eller kanske döda honom?
- Vem skulle det vara? Han hade väl inga fiender, det verkar ju otroligt att någon skulle vilja göra det?
- Ja, men skulle det vara möjligt rent praktiskt anser du, och i så fall, krävs det någon med lika stora kroppskrafter som Lasse hade, eller skulle en mindre och svagare person kunna göra det?
- Vem som helst skulle kunna göra det, det krävs ingen särskild styrka för det. Men Lasse skulle ju ha märkt det och nog hunnit vrida fram krokarna i så fall...
- Ja, då tror jag vi är färdiga för den här gången. Du har varit till stor hjälp, det märks att du är en duktig instruktör. Jag skulle uppskatta om du tills vidare håller det här samtalet för dig själv, särskilt de här spekulationerna om att det kanske kan vara något annat än en olyckshändelse.  

Kapitel 16

Larmet kom till "Gropen", polisens sambandscentral på Kungsholmen klockan 14.08. Rösten i telefonen tillhörde en kvinna. Hon lät hysterisk och talade osammanhängande.
- Kom fort! Hon har skjutit någon och hon sköt sönder vår bil, det är hemskt, skynda er innan hon kommer och skjuter oss också!
Efter en stund lyckades operatören, som hette Birger Svensson och var gammal i gården, få ur henne att någon hade skjutits vid Hellasgården och att den som skjutit tydligen var en kvinna. Sedan bröts samtalet tvärt, troligen hade kvinnan lagt på utan att säga sitt namn eller svara på operatörens frågor. Sådant hände, människor kunde handla irrationellt när de var panikslagna och utsatta för stark press.
Medan operatören sökte på skärmen efter en lämplig bil att skicka bad han kollegan vid skärmen intill att söka och ringa upp cafeterian på Hellasgården.
- 3340 Folkungagatan, kom.
- Skottlossning vid Hellasgården, en person skjuten. Trolig gärningsman en kvinna, vi återkommer med närmare upplysningar.
- Det tutar upptaget på cafeterian! Jag försöker på ett annat nummer.
Värdefull tid gick förlorad innan polisen fick klart för sig att skytten, en ung kvinna, hade flytt från platsen i en röd bil. Först när polisen var på plats fick de veta att det var en kvinna som hade skjutit en man och sedan flytt därifrån i en röd Ford Escort. Ett av vittnena hade försökt notera bilnumret, men var osäker på siffrorna, allt hade ju gått så fort och varit så förvirrande.
Så fort poliserna såg offret stod det klart för dem att det handlade om en kroppsbyggare, inga andra människor gick klädda i sådana kläder till vardags. De kom ihåg den stående order de hade att omedelbart rapportera alla våldsbrott riktade mot kroppsbyggare till Berglunds grupp på våldsroteln.
- 3340 Hellasgården. Det är en ung man som har blivit skjuten till döds. Sannolikt en bodybuilder av kläderna och annat att döma. Varsko Bergis och hans grupp.
- Och gärningsmannen?
- En ung kvinna. Hon hann sticka innan vi var framme. Röd Ford Escort, vittnena är osäkra på regnumret, men troligen BMO eller BMC, möjligen är det N istället för M i mitten. Siffrorna ännu mer oklara, kan vara 477, men inget av vittnena är säker, en uppger till exempel 579. Hon tog Ältavägen söderut.
- Hur lång tid tog det innan man ringde polisen sedan hon hade stuckit?
- Ett ögonblick!
- Högst två minuter enligt kvinnan som ringde. Hon ber om ursäkt för att hon la på luren, hon var vettskrämd säger hon.
Svensson kollade med klockan, den var 14.16. Det hade gått åtta minuter sedan de fick larmet. Det betydde totalt tio minuter sedan den röda Forden började köra mot Älta. Om de kunde få en poliskontroll vid Bollmora eller Tyresö och en annan vid Handen så hade de en chans att ta henne om hon körde söderut. Om hon istället hade svängt till höger vid Älta så blev det svårare med alla småvägar som fanns i Enskede och de södra förorterna.
Handenpolisen fick snabbt ut bilar vid de viktigaste knutpunkterna. Från Södermalm skickades en bil för att kolla Nynäsvägen och en bil som redan befann sig på Sockenvägen fick order att ställa sig vid korsningen Sockenvägen/Enskedevägen.
Roland Idegran fick meddelandet 14.18 och rusade in till Iwréns rum där han visste att Berglund var.
- Kolla med bilregistret och ta fram en lista på alla bilar av samma slag med ett nummer som kan matcha de uppgifter som vi har. Be någon hjälpa dig, för nu djävlar är det bråttom!
Tio minuter senare hade Berglund listan framför sig. De lutade sig över den som upphetsade jakthundar.
- Vi börjar med att kryssa för alla kvinnor. Dubbelkryss om de bor på Söder, eller Söderförort.
Till sist hade de tre tänkbara kandidater: Dagmar Svensson i Skärholmen, Görel Lodén i Farsta och en Mona Björholth i Bagarmossen.
- Görel Lodén är född fyrtionio, hon är för gammal. Mona Björholth passar bäst in åldersmässigt, jag är bergis på att det är hon!
- Rolle, du tar med någon och kollar upp den där Dagmar Svensson för säkerhets skull. Var försiktiga. Om det är hon så är hon beväpnad och förmodligen desperat. Carlsson och jag åker till Bagis och Forsell, du försöker få fram passfoton på de båda damerna. Skicka dit en bil också med en gång, den som är närmast på plats får ta det, annars kanske hon hinner smita. De får bevaka porten och lägenheten och vänta där tills vi kommer. De ska alltså inte gå in i lägenheten på egen hand. Kom ihåg att hon är beväpnad och farlig. Hon drar sig antagligen inte för att skjuta för att döda. Larma piketpolisen, vi kanske behöver en insatsstyrka. Nu åker vi!

Mona hade också bråttom. Hon slet upp skivan under diskbänken så att skruvarna rykte och stoppade ner sedelbuntarna i en handväska. Sedan tog hon en kudde från sängen som hon stoppade in under en stor tröja. En blå poplinkappa och en svart peruk fullbordade förvandlingen. Hon betraktade sitt verk i spegeln i badrummet och lämnade sin lägenhet för sista gången.
Mona såg polisbilen vid parkeringen. Två poliser stod och tittade på hennes bil och började sedan gå mot hyreslängan där hon bodde. De klev artigt åt sidan när hon passerade med sin putande mage. När hon kastade en blick över axeln såg hon hur de båda poliserna drog sina pistoler innan de gick in i porten. Sin egen pistol hade Mona gömt i handväskan bland sedelbuntarna.
Mona gick lugnt vidare och småsprang när hon kom in i skydd av träden. Över skolgården och torget utanför tunnelbanan fick hon lov att gå i normal takt. Hjärtat dunkade i bröstet och munnen kändes torr. De hade kommit efter henne snabbare än vad hon trott, någon måste ha tagit bilnumret, tänkte hon.
Mona gick upp på perrongen och hade tur, efter bara en stund kom ett tåg. På avstånd hörde hon ljudet av sirener från polisbilar.  

Berglund suckade uppgivet och såg på Carlsson. Fågeln var utflugen ur sitt bo, men nu hade de åtminstone en identitet och ett utseende att gå efter. I detta ögonblick hade man satt in spaning i tunnelbanan och ett antal bilar cirklade runt i Bagarmossen och i stan som hajar i jakt på ett byte. Berglund trodde inte att det skulle ge något.
- Så ni såg ingen lämna huset när ni kom?
Den äldre av de båda poliserna som först var på plats skruvade lite på sig.
- Nja, vi passerade en gravid kvinna på vägen här utanför, men hon var mörkhårig och gravid som sagt...
Peruk och kudde under kläderna, tänkte Berglund. Nu bryter helvetet loss och det blir hett om öronen!
Berglund hade rätt. Polisen fick sina fiskar varma för att man inte på ett tidigt stadium hade gått ut och varnat allmänheten, i synnerhet den del av allmänheten som brukar fördriva sina lediga stunder på stans gym.
Kvällstidningarna var inte nådiga, de hade nästan identiskt lika löp: Kroppsbyggare mördad. Skandal -offren fick inget vetaoch Seriemördare avslöjad - dedog i onödan, och så vidare. Alla tidningar publicerade namnet på Mona och de flesta hade också ett gammalt passfoto, men av så dålig kvalitet och så intetsägande att det kunde föreställa säkert tjugo procent av Sveriges kvinnliga befolkning.