FÖRORD

Kinesiologi är en metod för att undersöka och behandla olika avvikande tillstånd i kroppen. Metoden utvecklades av den amerikanske kiropraktorn George Goodheart, D.C., som på sextio- och sjuttiotalet grundade Applied Kinesiology. Sedan dess har det utvecklats mer än femtio olika grenar av kinesiologi, som alla har muskeltestning som gemensam nämnare.

Muskeltestning kan delas upp i två huvudgrupper:
Manuell muskeltestning för att hitta och behandla obalanserade muskler. Dessa muskeltester är baserade på boken "Muscles, Testing and Function", av Henry Kendall.
Testning med en s.k. indikatormuskel för att kunna kommunicera direkt med en persons kropp och undermedvetna.

Obalanser i musklerna bör behandlas och korrigeras i förebyggande syfte, de kan annars med tiden ställa till med strukturella problem. Hypotoniska (svaga) muskler har t.ex. alltid hypertoniska (överstarka) antagonistmuskler. Denna typ av obalans kan leda till att en kota dras snett, eller andra typer av strukturella felställningar.
Tekniken att använda en muskel för att ställa frågor och få svar, är unik och finns bara i kinesiologi. En sådan muskel kallas indikatormuskel och med den kan man hitta och lokalisera ett problem, dess grundorsak, typ av problem och hur det bör behandlas. Allt detta är möjligt eftersom kroppens celler och det undermedvetna redan innehåller denna information. Kroppen vet vad som är fel!
De tekniker som används i kinesiologi är effektiva och ofarliga. De har hämtats från olika länder och går utmärkt att kombinera med andra former av behandling.

Några av de behandlingsmetoder som används är:
- Muskelbalansering.
- Massage av muskler, bindväv och kroppens reflexpunkter.
- Akupunktur utan nålar.
- Behandling av de bioelektromagnetiska systemen (chakrasystemet m.fl.).
- Stresslindring och mentala omprogrammeringar.
- Muskeltestning av toleranser och allergier.
- Kost- och näringsråd.

Det vore nog inte helt fel att kalla alla sjukdomar psykosomatiska - vårt psyke och våra känslor spelar en oerhörd roll både vad gäller att dra på oss sjukdomar, som att bota oss från dem. Lika väl som det finns de som har "tänkt sig sjuka", så finns det de som har "tänkt sig friska". Prognosen är dålig, minst sagt, för en människa som inte vill bli frisk.
Healing är ett ofta missbrukat och missförstått ord. Man kan inte bota en annan människa - det kan bara den människan göra själv. Var och en är sin egen healer! Det finns dock exempel på personer som verkar ha en speciell förmåga att via handpåläggning, eller någon form av annan behandling, starta och stötta den sjukes egen läkningsprocess.
Verklig healing är andlig healing. För mig innebär det bl.a. att man bör hjälpa patienten att förstå varför han eller hon har fått sin sjukdom, eller det problem som man behandlar. Man kan också uttrycka det så att man hjälper P. att få en bättre insikt och sjukdomsbild.
Vid allvarliga problem bör grundorsaken sökas och åtgärdas. Om inte det görs, är det risk att samma problem, eller ett av liknande slag, snart dyker upp igen.
Min gode vän och lärare Richard Duree har uttryckt samma uppfattning:
"Jag vill ändra patientens medvetande och livsmönster. Jag börjar med att skapa en förtroendeingivande och ofarlig relation till personen, så att han eller hon känner sig trygg. När patienten sedan börjar känna de positiva effekterna av behandlingen, kan jag sakta börja ändra de negativa attityder och känslor som är relaterade till problemet och ta reda på vad som ligger till grund för problemet.
Det tar i allmänhet ca sextio dagar att ändra en persons dominerande attityder och livsvanor. Detta gäller också dominerande och felaktiga rörelsemönster, vilka i regel hänger ihop med problemet. Problemet måste alltså angripas från två håll - psykiskt och fysiskt."

En kinesiologisk muskeltestning är inte ett styrketest för att se vem som är starkast, terapeuten eller patienten. Den är heller inte ett rörlighetstest. Testet visar istället om det finns blockeringar i muskelns förbindelse med kroppens olika system, som t.ex. systemen för nerver, lymfa, blod, meridianer, m.m.
Muskeln som ska testas placeras i sin minst gynnsamma position, med ursprung och fäste nära varandra. Testriktningen är att föra muskeln mot extension, d.v.s. sträcka muskeln. Man trycker med handflatan i testriktningen. Trycket bör vara mjukt, men samtidigt fast, utan häftiga rörelser och ökas gradvis. En stark och balanserad muskel "låser sig" och förblir stark och stadig. En svag och obalanserad muskel känns skakig och orkar ofta inte hålla emot för trycket. Eventuella förväntningar och subjektiva tankar kan påverka och förstärka eller försvaga muskeln. För att undvika detta bör man vara neutral och objektiv.