Kapitel 11

Nina Stabbendorf var en yppig kvinna i sina bästa å. De hälsade och han blev omgående ombedd att ta av sig skorna och lägga sig på behandlingsbänken.
Nina började med att hålla sina händer över hans ansikte. Erik misstänkte att hon var initierad i reiki, att döma av hettan som strålade ut från hennes handflator. Efter en stund var tydligen "uppvärmningen" klar och Nina tog fram en pendel i form av en vacker kristall, fäst vid en tunn kedja.
- Håll blicken på pendeln, slappna av och andas djupt med magen, instruerade hon. Känn hur kroppen blir tyngre och tyngre, en behaglig värme börjar sprida sig i hela din kropp.
- Gå nu bakåt i tiden, till den tid då du var en liten pojke. Bra, fortsätt bakåt i tiden, gå tillbaka till ett tidigare liv, ett liv som var viktigt för dig, som har betytt mycket för din utveckling.
Erik kände som om han flöt, omgiven av ett vitt ljus. Nina märkte hur snabbt han kom in i det hypnotiska tillstånd som hon försökte framkalla och manade honom vidare.
- Du har nu fått kontakt med ett av de liv som betytt mycket för dig. Försök se dig själv som du var i det livet, hur du var klädd, om du var man eller kvinna.
- Jag ser en man i rustning, han står här i rummet - är det möjligt?
- Ja, om du har manat fram honom tillräckligt starkt så är det möjligt. Fortsätt, beskriv hur han ser ut! Vad är det för rustning han har på sig?   
- Jag kan inte se honom så tydligt, det är som om han stod i nån slags skugga. Nu ser jag! Han ser ut som en sån där mongol, som Djingis Khan ungefär. Nu försvann han in i skuggan igen!
Erik slöt ögonen. Figuren stod kvar på samma ställe, snett bakom Nina. Erik betraktade honom fascinerad. Det var en kort man, men han utstrålade både fysisk och psykisk kraft, det stod en aura av självsäkerhet och överlägsenhet kring honom. Huvudet var rakat sånär som på en hårpiska baktill. Det var tydligt att han var klädd och rustad för strid; han bar en slags brynja, svärd, dolk och en stridsklubba instucken i bältet. Åldern var svårbestämbar, han kunde vara allt mellan fyrtio och femtio. Mustaschen framhävde mer än dolde munnens arroganta krökning och de sneda ögonen förstärkte intrycket av en stolt och skoningslös man. En stöddig jävel, tänkte Erik.
Som om han läst Eriks tankar förvreds munnen i ett hånflin. Han verkade inte ha mycket till övers för denna senare inkarnation från hans förflutna som låg på bänken framför honom.
En scen dök upp för hans inre. En by hade överfallits av den vilda mongolhorden och Erik kom in mitt i striden, eller snarare massakern, som en utomstående iakttagare. Männen i byn hade gett sig av i tron att man skulle skona barn, kvinnor och gamlingar. Ingenting kunde ha varit mer fel - så naivt av dem!
Slaktandet pågick för fullt runt omkring honom. Barn och gamlingar drogs ut ur hyddorna och klubbades ihjäl som boskap. Bakom några hyddor pågick massvåldtäkter, varefter kvinnorna helt sonika slogs ihjäl. Maktlös såg Erik en gammal man som värdigt och utan fruktan stirrade sin bödel rakt i ögonen tills skallen spräcktes av ett våldsamt klubbslag. Blod och hjärnsubstans täckte marken framför Eriks fötter, skriken klipptes av tvärt till de ihåliga smällarna av skallar och bröstkorgar som slogs in. Det var förfärligt, han orkade inte se mer och öppnade ögonen.
Generalen stod kvar på samma ställe i rummet där Erik först hade sett honom och nu såg Erik honom med ögonen öppna. Han tecknade med en ilsken och föraktfull gest åt Erik att åter sluta ögonen. Genast dök scenen upp igen med förnyad styrka. Blodbadet fortsatte, generalen och hans son, en yngre mongol som Erik visste var han själv, deltog med liv och lust, bankande på det mesta som kom i deras väg. Generalen dök in i en hydda och kom ut med två sprattlande barn som tjöt av skräck. Med sin kniv drog han ett rakt snitt över halsen på det äldsta av dem, hela tiden med blicken fixerad på Erik, som om han njöt av att visa honom denna lektion i omänsklig grymhet och sadism. Det minsta barnet, som inte kunde vara mer än två, tre år, hivade han upp i luften efter att sonen hade placerat sitt svärd riktat uppåt, så att barnet spetsades på det.
Erik stod inte ut längre. Med ett vrål kastade han sig mot den hånflinande generalen, med följd att det enda han åstadkom var att rulla runt på golvet inför den förskräckta Nina.
- Tack och lov att inte alla regressioner är lika våldsamma, sa Nina sedan de hämtat sig. Jag har då aldrig varit med om maken. Jag tror du behöver en kopp te och sedan en reikibehandling för att komma i balans igen.
- Tror du verkligen att de där två typerna var min far och jag i ett tidigare liv?
- Ja, jag är rädd för det. Jag såg redan när du kom att du är en blandning av både krigare och healer, men att du varit så blodtörstig som du berättar...
- Jag måste ha tonvis med gammal taskig karma att dras med, sa Erik fundersamt.
- Kanske det, men då har du också fått stora möjligheter att göra mycket gott för människorna i det här livet. Man kan uttrycka det så, att du kanske är utvald för en stor och viktig sak. Bara människor som dels har dragit på sig mycket negativ karma och samtidigt kommit ganska långt i sin andliga utveckling kan komma ifråga för sådana uppdrag. Vi lite mer vanliga och, låt oss säga, mer slätstrukna själar klarar inte av det, det krävs en krigares mod och styrka för det.
- Vad kan det vara för uppdrag som väntar mig, kan du se det?
- Nej, tyvärr, men det kommer att visa sig så småningom. Jag hoppas det inte blir alltför svårt bara.
- Sådana där mentalt frambringade väsen kan vara nog så efterhängsna. Madame Blavatsky manade fram en liten elak gubbe när hon var i Tibet. Han tog fysisk form och kunde alltså ses och kännas av vanligt folk. Det tog henne lång tid att lyckas bli av med honom, berättas det. Din projektion antog ju inte fysisk form, som du ju märkte när du försökte överfalla honom.
Erik hade ingen aning om vem madame Blavatsky var, men skämdes för att fråga.
- En av grundarna till Teosofiska samfundet, eller ockultismen om du så vill.
Först senare insåg Erik att hon måste ha snappat upp hans fråga telepatiskt.
- Om jag var hans son, om än i ett tidigare liv, varför njöt han då så av att plåga mig? Dessutom märkte jag tydligt hur han föraktade och såg ned på mig.
- Erik, han påminner dig om en del av dig, den del hos dig som du föraktar och inte vill ha med att göra. På samma sätt vill han heller inte ha att göra med ditt, låt oss kalla det, snällare jag, som nu är den dominerande delen av din personlighet. Du måste acceptera att det fortfarande finns en liten mongol i dig. Kom och sätt dig här nu och drick ditt te så ska du få en välbehövlig reikibehandling sen. Jag anade att det här kanske skulle ta lite tid, så jag har inte bokat in min nästa patient förrän om en timme.

 

Kapitel 17

Erik hade tänkt stanna hemma och se på teve. Han tittade en stund på en serie som var så dålig att till och med burkskratten lät ansträngda. Han vägrade låta sig förnedras och få sin intelligens ifrågasatt av pålagda skratt som avgjorde när det var roligt. Det är ta mej fan roligare att ligga i koma, tänkte han trött och gav upp försöket att stanna hemma.
Han tog tunnelbanan till Hötorget och gick sen till Norrmalmstorg. Inte långt därifrån låg nattklubben Alex 2, som ofta kallades "Alex andra" av en del stamgäster, syftande på värdinnan, en känd profil i Stockholms nöjesvärld.  
Helgerna var för stökiga, när turisterna från landsbygden blandade sig med stammisarna, i förhoppning att för en stund få frottera sig med någon kändis.  
Vardagskvällarna var lugnare och den här verkade inte vara något undantag från regeln. Framåt midnatt blev det lite rörelse vid ett av borden och Erik såg att det berodde på att justitieministern plötsligt satt där, omgiven av ett gäng kompisar i samma ålder. Justitieminister Sandell var den yngste ledamoten i regeringen och många ögonbryn hade hissats vid hans utnämning. Han ansågs alldeles för ung och för orutinerad, men olyckskorparna hade kraxat förgäves. Sandell hade visat sig vara en utmärkt minister, påläst och kompetent, charmig och med goda språkkunskaper. Inte som en beryktad regeringskollega som en gång blev ombedd att möta och välkomna USA´s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger. En god vän lugnade den svenske ministern, som var orolig för sina i det närmaste obefintliga kunskaper i det engelska språket. Du behöver bara säga: Welcome Mr. Kissinger, och sen säger du: How are you?
Så sitter då den svenske ministern tillsammans med Kissinger i baksätet på en limousin och undrar vad det var han skulle säga. Tystnaden bryts av att svensken säger till den häpne Kissinger: Who are you?  
Men det stundade nya tider, borta var många av de gamla gråsossarna och i deras ställe började det dyka upp välekiperade och verbala män i yngre medelåldern som mer liknade framgångsrika unga direktörer än politiker. Erik undrade för sig själv i hur många länder man kunde få se en så högt uppsatt politiker röra sig fritt på gator och torg och tydligen även krogar. Ett plus för Sverige, avgjorde han.
Efteråt tänkte Erik på hur tillfälligheterna hade spelat in; den söta och kurviga hårfrisörskan som hemskt gärna ville veta hur det var att bo i Bagarmossen, gärna genom hembesök, behovet att urinera och till sist det diskreta tittandet i plånboken för att kolla att han hade taxipengar och kondomer. Han stod skymd bakom den halvöppna toalettdörren, för att inte stå och skylta med pengar och kondomer om någon skulle komma in på den för tillfället tomma herrtoaletten.
Någon kom in, svepte förbi raderna av toalettdörrar och öppnade de som var stängda, för att sedan försvinna ut igen. Strax därpå öppnades dörren åter och den som nu kom in ställde sig framför ett av handfaten och satte på vattnet. Dörren öppnades igen och en figur klädd i svarta kläder kom inrusande samtidigt som Erik klev ut ur båset. Mannen vid handfatet vände sig förskräckt om och såg det som Erik hade inregistrerat på en bråkdels sekund. Den svartklädde hade passerat Eriks bås utan att se honom. I höger hand glimmade bladet av en kniv, armen höjdes med knivspetsen riktad mot justitieministern, som Erik nu kände igen.

Kapitel 19

Det fanns en reell hotbild mot regeringen. Säpo hade under en tid fått ett antal indikationer på att något var på gång, det senaste tipset hade talat om en eller flera extremistgrupper av okänt ursprung, som hade tagit sig in i landet och man befarade ett attentat mot någon politiskt viktig person - och det hade ju visat sig vara riktigt. Som en följd förstärktes personskyddet för regeringens ledamöter, kungahuset och en del övriga prominenta personer i riket. Sandell hade motvilligt tvingats medföra ett antal livvakter från säpo när han, sin vana trogen, var ute och rumlade om i Stockholms nattliv. Läget var spänt och den berömda skruven var rejält uppskruvad och satt mer än lovligt lös hos en del beslutsfattare.
Och så hade det gått som det gick. Sandell var väl den i regeringen som verkade vara lättast att komma åt, med tanke på hans ganska vidlyftiga fritidsaktiviteter när han exponerade sig offentligt på stans nöjespalats utan att bekymra sig för de varningar han fick från säpo. Skandalen blev inte mindre av att en av livvakterna förivrade sig och sköt ihjäl en försvarslös man som redan var oskadliggjord, låt vara en tilltänkt mördare, men ändå... 
Den första reaktionen var att fatta ett panikartat beslut om att lägga på locket tills man visste lite mer om vad som var på gång. Var detta början på en serie attentat mot andra politiker, företagsledare eller andra nyckelpersoner i samhället? Ingen visste, men man beslöt att ligga lågt, för att undvika att skapa panik och ryktesspridning. Och om inte annat, så fick locket fortsätta att sitta på, för att slippa en skandal med en utsvävande justitieminister och säpos alltför skjutglada livvakter inblandade. Märkligt nog hade ingen av de inblandade läckt till pressen. Allt sekretessbelades och man uppdrog åt säpo att på lämpligt vis sköta den delikata historien med en nationell hjälte som man inte ville kännas vid!

Kapitel 22

Sakta började det gå upp för Erik att han kanske var på väg till sin egen avrättning. Snällt och fogligt som ett offerlamm lät han sig ledas ut mot parkeringsplatsen, inför hotet av pistolen som en av dem höll dold i jackfickan. De två jugoslaverna hade fiskat upp honom hur lätt som helst genom att ringa på dörren och tränga sig in. Efter att ha hotat honom med pistolen, hade de förmått honom att följa med dem till bilen, som de hade parkerat på gästparkeringen.
Erik kämpade med känslan av uppgivenhet och den förlamande skräck som hotade förvandla honom till ett apatiskt offer om den fick grepp om honom. Han tvingade ned andningen i området under naveln, och andades djupt och långsamt medan tankarna klarnade. Vad de än tänkte göra med honom, så skulle det i alla fall inte ske här, mitt i ett bostadsområde, och det gav honom en fördel.
På väg ut till bilen studerade han dem i ögonvrån. Mannen med pistolen var av medellängd, närmare fyrtio år och med en knäckt boxarnäsa under de tätt sittande ögonen. Han såg ut som om han hade gått några ronder för mycket i ringen. Den andre var en bjässe på närmare två meter, bredaxlad och med en vältränad idrottsmans smidiga rörelser. Han såg ut att tillbringa en hel del tid på gym och kanske kampsportklubbar. Han såg bra ut på det brutala sätt som en del kvinnor faller för, ansiktet var utan ärr och märken - han var definitivt den farligare av de två. Ju mer ärrat och skadat ett ansikte är, desto sämre brukar innehavaren vara på att slåss och kunna försvara sig. De farligaste typerna är ofta helt omärkta, till skillnad från deras offer.
Det gällde att inte låta dem få in honom i bilen. Eriks bästa chans var här och nu, de skulle troligen tveka att skjuta ned honom mitt på gatan med risk att få grannarna som vittnen.
Parkeringsplatsen var tom, det var en missräkning att inte en människa syntes till. Erik beslöt ändå att genomföra sin plan, det fick bära eller brista!
Framme vid bilen bröt han ihop, bönade och bad för sitt liv, men utan att skrika eller ställa till med en scen som skulle ha tvingat dem att agera. De tittade föraktfullt på honom och den yngre sa på felfri svenska: - Vilket kräk! Ställ inte till med onödigt bråk, vi vill bara prata lite med dig.
Tårarna strömmade nu nedför Eriks ansikte, det var inte svårt, det räckte med att tänka på situationens allvar. Han pissade på sig. Det var heller inte svårt, blåsan var full, han hade behövt gå på toaletten när de ringde på dörren.
Hjälplöst tittade Erik ned på sina nedpissade byxor och, som han hade räknat med, drogs deras blickar också dit. De tittade på varandra och skrattade - ögonblicket var inne!
Erik kallade på mongolen och gick till handling, det var nu eller aldrig, med eller utan mongolens hjälp. Han inriktade sig först på mannen med pistolen, han måste chansa på att den store inte ansåg sig behöva vapen för sitt yrkesutövande, utan förlitade sig på sina kroppskrafter och kunskaper i hur man slåss utan vapen.
Överrumplingen var total! Det krasande ljudet av krossat brosk och ben visade att Erik hade skallat honom mitt i prick, det vill säga rakt över den buckliga näsan. Innan någon av dem hann reagera knäade Erik pistolmannen i underlivet så att han vek sig dubbel med blodet sprutande från näsan. Den store stirrade med gapande mun och innan han hann hämta sig hade han mongolen över sig. Med ett vrål vräkte sig mongolen över jugoslaven, tog strupgrepp och tryckte ned honom över bilhuven. Inga sofistikerade kampsporttekniker utan ren och skär råstyrka. Mongolen hittade snabbt de rätta punkterna i halsen och nöp till. Han ökade trycket tills den store jugoslaven stelnade till när blodflödet till hjärnan ströps. Den stora kroppen blev slak på några sekunder och sjönk ihop. Mongolen tog tag i det stora huvudet och dunkade det hårt mot den hårda asfalten. Näsan började kvickna till liv och rotade desperat i jackfickan för att få fram pistolen. Förblindad av blod och smärta såg han aldrig den spark som sände honom in mot den planterade häcken bakom de parkerade bilarna och in i det mörker där han gjorde sina medmänniskor minst skada.
Lämpligt nog satt bilnycklarna kvar i rattlåset. Erik öppnade dörren och gled in bakom ratten. Det var en gammal rostig Opel, men funktionen var det inget fel på, den startade vid första försöket. Han tänkte att det vore ju snopet att kidnappa någon bara för att upptäcka att bilskrället inte startar när det är bråttom att komma iväg!
Ingen människa syntes till. Mongolen hade försvunnit lika abrupt som han gjort entré. Allt hade gått snabbt, det låg två medvetslösa kroppar på marken och det skulle inte dröja länge innan det blev fullt pådrag. Erik tänkte inte stanna kvar och vänta på polis och ambulans.
Medan han planlöst körde ut på Sockenvägen i riktning mot stan försökte han samla tankarna. Vad ville de honom? Han kunde bara gissa att det måste ha någon koppling till mordförsöket på justitieministern ett halvår tidigare. Kanske hämnd, eller visste han för mycket och nu stod på tur att röjas ur vägen? Allt var ju sekretessbelagt och hemligt, så hur kunde de här två torpederna ha fått upp spåret på honom, om inte...
Han undrade om han kunde lita på Berglund, kriminalinspektören som hade blivit hans vän. Förmodligen, och någon måste han ju vända sig till. Men först gällde det att hålla sig undan ett par dar och framför allt behövde han snabbt ett par nya byxor.
Han hade tur, Tommy var hemma och öppnade dörren när han ringde på. I trappan hade han mött ett äldre par. De tittade äcklade på hans nedpissade byxor och skyndade sig förbi honom.
Tommy nöjde sig med hans förklaring att han hade två torpeder efter sig och nu kanske även polisen, men att det inte handlade om knarkaffärer. Tommy hade själv nyss kommit ut från sin senaste volta och visste hur lätt det kunde vara att halka snett i tillvaron, så han ställde inga onödiga frågor.
Erik tog en dusch och bytte till rena kläder medan Tommy gav sig av för att först lämna bilen vid Gullmarsplan, innan den blev för het, och därefter ta tunnelbanan till Bagarmossen för att kolla läget hemma hos Erik.
Han kom tillbaka inom två timmar med en axelväska innehållande lite kläder, Eriks pass och en del personliga tillhörigheter. Det var ganska lugnt på Byälvsvägen berättade han. Några grupper med människor stod och pratade och det stod en polisbil på parkeringsplatsen, operation dörrknackning i jakt på vittnen var nog inte klar förmodade Tommy. Ingen tog notis om honom när han gick in i portuppgången och ingen såg när han smet in i Eriks lägenhet där dörren hade lämnats stängd, men olåst. Nycklarna hängde på sin krok i hallen, han låste och tog dem med sig när han gick.

Berglund satte ned kaffekoppen och tittade på honom en stund. Erik hade föreslagit att de skulle ses på det lilla konditoriet på Odengatan, de satt i ett bord långt in i lokalen, väl utom hörhåll för de fåtaliga gästerna.
- När jag av en tillfällighet hörde att Dragan och hans kompis hade åkt på stryk ute i Bagarmossen så tänkte jag inte särskilt på det, annat än att det var på tiden, och ganska märkligt. Jag menar, denne Dragan är ju känd som torpedkungen, och har skaffat sig ett tydligen oförtjänt rykte av att vara osårbar. Men när jag förstod att de hade hittats medvetslösa på parkeringsplatsen som hör till den del av Byälvsvägen där du bor, började jag fatta misstankar.
- När jag sedan insåg att du tydligen hade gått under jorden så bestämde jag mig för att hålla kvar Dragan och den andre i häktet några dar. Vi hade lite gammalt på honom som kom väl till pass att dra upp nu som förevändning att hålla honom kvar. Den andre sitter för olaga vapeninnehav, vi hittade en Luger med hans fingeravtryck, men det kanske du känner till?
Erik nickade och Berglund fortsatte: - Jag tog en rövare och frågade Dragan om han fått smörj av mongolmaffian och hans plötsligt flackande blick var svar nog. Men han vägrade kategoriskt att svara på mina frågor. Det är en hårdfjällad jävel och han vet precis hur han ska bete sig under ett polisförhör. Den andre hade ju fått näsan knäckt och var inte säker på någonting, utom att de utan anledning hade blivit överfallna och misshandlade där på parkeringsplatsen. Jo, en av förövarna var klädd i någon slags läderjacka och hade rakat huvud, tyckte han sig komma ihåg att han sett.
-  Någon på krim eller på säpo måste ha tipsat de här två om vem jag var. Jag har inget otalt med någon i Stockholms undre värld, jag har aldrig sysslat med knark eller annan brottslighet, inte ens under de där åren då jag söp och var allmänt utslagen. Så det här måste ju vara någon slags hämnd för vad som hände på Alex andra i vintras, eller vad tror du?
- Jo, det låter ju inte otroligt Erik.   Officiellt handlade det fortfarande om en rökbomb, det stod inte ett ord i tidningarna om Sandell, eller attentat. Säpo informerade naturligtvis regeringen och försvarsledningen om vad som hänt, det gällde ju trots allt ett attentat mot en ledamot av regeringen, men de fick en friserad version. Eriks ingripande nämndes inte. Rapporten handlade om en ensam galning i farten som stoppades i tid av säpos alltid lika alerta och vakna livvakter...
Ironin i Berglunds röst gick inte att ta miste på.
- Egentligen är det ju bara du, Sandell och i viss mån hans livvakter som vet vad som egentligen hände på den där toaletten. Av oss poliser så är det bara jag och Wahlgren samt ledningen på säpo som känner till hela sanningen, de övriga poliser som var på plats vet inte mycket och är belagda med tystnadsplikt.
- Det här är altså tacken för att man riskerar livet och räddar landets justitieminister? Ni kan inte skydda mig när det behövs, istället hängs jag ut som nån jävla mask som man har agnat med. Jag ger mig fan på att ni försökte använda mig som ett jävla lockbete sen ni kört fast i utredningen!
- Naturligtvis skulle vi inte göra nåt sånt, det har du mitt ord på, så ta det lite lugnt.
- Det är lätt för dig att säga, det är inte dig de vill hämta för en liten trevlig åktur. Jag har ju inte heller ens fått ett officiellt tack eller erkännande och kommer väl aldrig att få det!
Berglund såg sorgset på honom.
- Ja, så är det nog. Det är sånt som händer i vår bransch.
- Jo, det sa Wahlgren också, det är bara det att jag är inte verksam inom er bransch. 
- Vad gör jag nu Bergis? Jag har hållit mig undan och sover hemma hos en kompis som jag litar på, men där kan jag ju inte stanna. 
- Har du tänkt över det där förslaget du fick av Wahlgren, stipendiet i USA?
Erik tänkte på samtalet han haft med Wahlgren några månader tidigare. Det stod redan då klart att Erik inte kunde räkna med något erkännande från svenska staten, ingen tapperhetsmedalj, ekonomisk kompensation för skadorna han ådragit sig, ingen ära eller folkets hyllningar. Däremot viftade USA med ett fett stipendium, specialistutbildning på ett valfritt universitetssjukhus, fri bil, hemresor med mera och allt detta utan förbehåll eller villkor. Det luktade CIA lång väg och Erik hade mer eller mindre bestämt sig för att tacka nej. Han ville inte bli mer insyltad än vad han redan var i polis- och agentverksamhet, det var illa nog att de redan börjat prata om och behandla honom som om han var i deras bransch, eller gebit, som Wahlgren hade uttryckt det. Nu hade saken plötsligt kommit i ett annat läge. 
- Lyd mitt råd, ta ett snack med Wahlgren. Jag vet att du inte gillar honom, men jag lovar att du kan lita på honom. Han har mycket dåligt samvete för det sätt som du har behandlats på och vill inget hellre än att få hjälpa dig. 

Kapitel 23

En kväll veckan därpå, när Erik var ledig och just hade satt i sig en stor skaldjurssallad, ringde Phil och ville komma förbi med en kompis. Kompisen presenterade sig som Mike, eller Mikael Jonsson, och visade sig vara landsmannen med den fantastiska upptäckten som Phil hade pratat om.
Erik bjöd på öl och de satte sig i det rymliga vardagsrummet. De talade engelska för Phils skull.
- Skaplig lägenhet du håller dig med doktorn. Tänk dig såna ytor i Sverige, bara uppvärmningen skulle sluka halva lönen.
Mike var en lång, mager man i fyrtioårsåldern, med nervösa ryckningar i ansiktet när han talade. Han hade kammat håret i kvinnornas absoluta favoritfrisyr, med glesa hårtestar som kammats över en nästan kal hårbotten. Händerna for omkring som dammvippor runt honom som om de sökte varandra och han var som en prototyp för den manodepressiva personligheten, eller kanske den schizofrena, Erik kunde inte avgöra vilket.
Ganska snart kom samtalet in på den stora upptäckten, den som skulle förändra och revolutionera hela världen, enligt Phil. Det hade att göra med så kallad frekvensmedicin och elektromagnetisk terapi. Tekniken verkade nog så enkel, det handlade om magnetfält och lysning på kroppen med ficklampor i olika färger. Det tog en stund innan Erik fattade vad det hela skulle vara bra för. Tydligen menade Mike att man på nåt vis skulle kunna lysa in ämnen i kroppen med hjälp av en ficklampa och en rund magnet med hål i mitten.
Mikes händer rörde sig nu som om han spelade luftgitarr, de kompade skickligt orden och meningarna som rann ut i en strid ström. Till sist var han tydligen klar med sin utläggning. Händerna hade nu äntligen funnit varann och flätats ihop för att vila en stund.
- Nå, vad tycker du, fattar du? undrade Phil.
- Det är nog lite oklart är jag rädd. Menar ni att man i princip skulle kunna sluta äta och livnära sig på att lysa in matens energiinnehåll i kroppen, eller vad?
Mike suckade lätt som en som är van att bli missförstådd här i världen och drog in ett djupt andetag. Det var som om han tog sats, näsvingarna skälvde och händerna hade fått liv igen.
En halv timme senare trodde Erik att han i princip hade förstått. Han erkände lite motvilligt inför sig själv att det hela inte verkade fullt så galet som han först hade tyckt. Enligt Mike vibrerade olika ämnen i olika frekvenser, något som Erik kände till sedan länge. Mike gjorde en utvikning om homeopati, innan han hittade tråden igen.
- Alltså, arsenik har inte samma frekvens och inte samma kemiska struktur som, låt oss säga, honung, och kaffe ligger ganska långt från C-vitamin på en frekvensskala. Receptorerna på cellerna känner bara igen och tar till sig de ämnen som liksom vibrerar på rätt sätt för just den receptorn, eller som har rätt form för receptorn, men det är ju inget nytt för dig, eller hur?
Erik nickade. Allt detta var känt sedan länge och föremål för omfattande forskning i bland annat immunologi.  
- Tänk dig nu att man kan få vissa partiklar i kroppen att börja vibrera på ett nytt sätt, att ändra en del av sin kemiska struktur och få dem att härma ett annat ämne. Man skulle då kunna skapa falska receptoröppnare och få dessa partiklar att binda sig till, och utöva påverkan på receptorer som egentligen är avsedda för dessa andra ämnen. 
- Vissa miljögifter, bland andra klorerade bekämpningsmedel, t.ex. DDT, och organiska industrikemikalier, som PCB och dioxiner med flera, har visat sig ha en förmåga att efterlikna könshormonerna testosteron och östrogen. När dessa hormonhärmare tar sig in i cellerna hos djur eller människor, via receptorerna för könshormoner, kan det bli kaos i hormonsystemet. Sälarna i Östersjön var nära att stryka med på grund av det, som du kanske minns, fortsatte Mike.
- Läkemedelsföretagen är förstås måttligt förtjusta i det här och gör vad de kan för att misskreditera de som sysslar med såna här saker, avslutade Mike.
- Så genom att lysa på ett ämne med en ficklampa kan man tillföra kroppen detta ämnes egenskaper, menar du?
- Nej Erik. Fullt så enkelt är det inte, men nästan. Det behövs en magnet också och effekten blir större om man använder ett färgat filter istället för vanligt ljus. Om du vill kan jag demonstrera det hela för dig och visa lite tabeller och statistik över prov som jag har gjort.
De beslöt att träffas igen en lördag om två veckor när både Phil och Erik för en gångs skull var lediga samtidigt. 

Kapitel 25
- Doktor Bergman?
Van Anken var en smärt och solbränd man i sextioårsåldern. Kostymen var dyr, handslaget varmt och fast och det grå håret välfriserat.
De beställde och småpratade utan att nämna det egentliga skälet till mötet. Van Anken berättade i allmänna ordalag om Nova Lab, deras verksamhet och framtidsplaner. Det lät flott, framgångsrikt och visionärt. Erik väntade ut honom, och vid kaffet kom det.
- Du hade ett förslag som du ville diskutera, om jag uppfattade dig rätt?
- Ja, jag vill sälja en idé, ett koncept åt er.
- Fortsätt.
- Det handlar om hur man med hjälp av en ficklampa och en magnet kan lysa in olika ämnen i kroppen. Ja, egentligen lyser man ju inte in själva ämnet, det går ju inte, utan ämnets frekvens, som du nog förstår. Ämnet kan vara ungefär vad som helst, en medicin till exempel.
- Hm, det låter intressant...
- Och bekant kanske?
Van Anken ignorerade det sista. Istället sa han: - Vårt företag har som policy att aldrig diskutera affärer eller föra förhandlingar på krogen. Bland annat på grund av risken för avlyssning, stället kan ju vara buggat i förväg av motparten. Jag föreslår därför istället ett möte på vårt kontor här i LA, där kan vi prata fritt. Naturligtvis måste du då gå igenom vår säkerhetskontroll, liksom alla som tillåts komma upp på femte våningen, där direktionen håller till. Inga kameror, bandspelare och liknande, är det OK?
- Naturligtvis. Vad sägs om klockan ett?
- Utmärkt. Jag skickar en bil att hämta dig, du blir hemkörd sedan. Och jag insisterar på att få betala notan här ikväll. Det har varit ett sant nöje att lära känna dig doktor Bergman, eller ska jag säga Erik?
- Doktor Bergman går bra.
Till sin tillfredsställelse såg Erik en lätt ryckning i ena ögonlocket, i övrigt lyckades Van Anken hålla masken. Eriks intuition hade lett honom rätt, snobbandet med att inte presentera sig med en imponerande titel berodde just på att den här mannen tyckte att han hade en väldigt fin och märkvärdig sådan, men ville att det skulle komma fram som av en slump för att höja effekten. Erik hade hittat fiendens första svaga punkt.
En svart limousin med chaufför körde fram när de kom ut på gatan.
- Får jag nöjet att erbjuda doktorn skjuts hem?
Van Anken lyckades inte helt hålla bort en ironisk underton. Förmodligen var han i likhet med många andra höjdare i sin bransch inte bara före detta läkare utan kanske docent eller professor i nån medicinsk specialitet. Och nu hade han blivit förolämpad av en mycket yngre läkare.  
– Nej tack, jag har också egen bil med chaufför - en kompis kör. Van Anken avstod från att le artigt. En till poäng åt mig, tänkte Erik lite elakt. Nu är han mer ur balans än han är van vid.
– På återseende då doktor Bergman.

– Jag tror att de har svalt betet, åtminstone till hälften. Och jag har nog fått en fiende på köpet, berättade Erik medan de körde hem.
– Vad ska du säga till dem imorgon?
– Inte så mycket. De kommer nog att säga desto mer när de hör mitt förslag.
– Som är?
- Femtio miljoner, tjugofem åt dig och tjugofem åt mig. 
Phil var nära att krocka med en lyktstolpe och bromsade in vid vägkanten.
– Du är inte klok! Menar du italienska lire eller nåt sånt?
- Äkta US dollars. På hemligt sifferkonto i Schweiz. Jag sätter min advokat att jobba på det, vi vill ju inte skatta bort det. 
– Din galna, jävla svensk! upprepade Phil gång på gång under resten av färden. Det lät som ett mantra, och fungerade som ett sömnmedel på Erik där han satt i framsätet.