Förord
Jag föddes i Las Palmas 1985 när min far var fyrtioett år och min mor, som är från Fuerteventura, var nästan tjugo år yngre. Pappa var frånskild och med två döttrar i Sverige, vilket inte var helt friktionsfritt i Spanien på den tiden. Både han och min mor fick kämpa för sin kärlek, men gifta blev de mot alla odds, vilket ju var tur för min syster och mig.
Jag har alltid vetat att min far har haft ett äventyrligt och annorlunda liv än de flesta. Både jag och min syster Diana har under flera år tjatat på honom för att han ska skriva ned minnen ur sitt liv innan han blir för gaggig och glömsk, men han har alltid slingrat sig med ursäkter som ”vem vill läsa memoarer nu för tiden”, eller ”jag är ju ingen känd person, vem vill läsa om vad jag har upplevt”.  Och ändå har han ju skrivit dussintalet böcker själv, varav tre romaner som har lovordats av läsarna och sålt ganska bra med tanke på att de flesta är utgivna på eget förlag och alltså inte har haft den uppbackning som ett stort förlag kan ge.
Så jag skriver boken själv i form av frågor som han har lovat att besvara utan att ljuga och utan att försköna sanningen allt för mycket. Jag tror att jag kan lova att det han berättar är sant, som bekant så överträffar sanningen fantasin, och i det här fallet är det helt klart så.
Så följ med på en spännande resa genom min fars liv!

 
Följande är några utdrag ur boken, hoppas de leder till att du vill läsa mer.
”Varför mönstrade du på i Rotterdam och på en norsk båt?”
Jag var en så kallad uteseglare, jag gick alltså några år på fartyg som inte anlöpte svenska hamnar. Efter att ha mönstrat av en tankbåt och svirat upp alla pengar i Rotterdams glädjekvarter var det dags sätta upp sig på törn hos sjömansförmedlingen för att gå till sjöss igen och den första båt jag ropade på var den norska bakladdaren M/S Seahorse som var chartrad gå mellan västindiska öarna, Centralamerika och ”Lejken”, det vill säga Stora Sjöarna i Nordamerika.
        ”Berätta om vad som sen hände på den där norska båten.”
Vi hade en tjuv ombord. Alla visste att det var Terje, en ung motorelev med fördelaktigt utseende, men stöld ombord var något så allvarligt att det krävdes vattentäta bevis innan man ens kunde framföra misstanken, än mindre en anklagelse. Stämningen ombord hade efter hand försämrats på grund av alla irriterande småstölder, en dollar här, en eller annan öl ur det gemensamma kylskåpet i mässen och småsaker som oförklarligt var spårlöst borta. En massa onödiga och värdemässigt sett rätt obetydliga småstölder, men som sagt, att stjäla från kamraterna på en båt var en oförlåtlig synd, oavsett värdet på det stulna.
En förmiddag kom jag in i den tomma mässen för att dricka vatten. Det var tryckande varmt, den karibiska solen stekte oss obönhörligt där vi slet med rostknackning och målning för att hålla skutan i fint skick.  
Som en följd av de ständiga stölderna hade jag börjat märka mina öl och läsk med ett tydligt inristat kryss i botten av burken. Jag såg Terje stå och halsa en öl, min öl, jag såg tydligt märket i botten av burken.
Jag drack mitt vatten utan att säga något och lämnade mässen med en kort nick åt Terje.
På lunchen sökte jag upp honom där han låg och vilade på kojen i sin hytt. Terje blånekade och försökte slingra sig. Jag tröttnade på att höra honom och bad honom resa sig upp för att försvara sig som en man. Terje vägrade att slåss med mig så jag föreslog att jag bara skulle ge honom ett slag, vilket han motvilligt gick med på.
”Slå inte i ansiktet”, bad han. ”Husk att du är ganska stor Sweden”.
Jag lovade, han blundade, jag siktade noga mitt i ansiktet och dundrade in en rak höger med full kraft. Slaget tog lite snett så både näsan och tänderna klarade sig, men halva ansiktet svullnade upp.  
”Du lovade”, grät han.
”Man behöver inte hålla löften till en tjuv”, svarade jag.  
På kvällen satt vi i min hytt, jag hade en flaska whisky som jag delade med matroserna Norman Riksen och Ole. Snart dök även Pete upp, han var duktig på att lukta sig till gratis dricka.
Som vi satt där började jag berätta att jag hade ertappat Terje med min öl och avslöjat tjuven ombord. Stämningen blev genast lite dålig och i takt med att innehållet i flaskan sjönk, steg vreden över att ha en tjuv ombord. Pete tålde inte längre så mycket sprit och kallade mig en ”soft shit”, han tyckte att Terje hade kommit undan för billigt. Vi rök ihop och hade nog börjat slåss om inte Norman stillsamt hade påpekat att det väl var Terje som skulle ha en omgång, inte jag eller Pete. Pete såg, trots sin berusning, genast logiken i detta och blev alldeles svart i sitt förbrytaransikte.
”Jag ska ge den jäveln”, skrek han på engelska och försvann ut i midskeppsgången. Vi hörde hur han bultade på dörren till Terjes hytt och gick efter för att se vad han skulle ta sig till. När Pete inte lyckades få upp dörren drog han sin långa kniv och en sylvass märlspik, som också satt i knivslidan, och började bearbeta dörren med dessa verktyg. Träflisorna yrde om honom och det skulle inte dröja länge innan han hade lyckats karva ett hål i dörren för att komma åt låsvredet.
Vi tittade på varandra. Ingen var hågad att ingripa och kanske få Petes kniv i magen, men vi tyckte heller inte att Terje skulle behöva dö för sina synder. Till sist var det jag som kom på lösningen, jag skrek att vi skulle gå tillbaks och dricka ur resten av whiskyn. ”Wait for me!” ropade Pete. Vi började gå mot min hytt. Pete stod och tvekade en stund innan han bestämde sig. Som jag hade förutsett så tog sprittörsten över blodtörsten. Ett sista hugg och ”I´ll kill you tomorrow!”

Matros Riksen, Pete Anchor Ear med kniven hölstrad och Båsen.

        ”Vad betyder det att du var en uteseglare?”
Uteseglare var ett släkte för sig. Skillnaden mellan att ”segla ute”, eller att segla i linjefart, var som att köra långtradare ute i Europa, eller köra varubil i Stockholm. Vi arbetade hårt, reglerna för övertid överskreds ständigt och vi tog onödiga risker i jobbet för att visa vilka sjuhejans karlar vi var. Vi söp hårt i hamnarna när vi hade tillfälle till det och skröt överdrivet dan därpå om hur många hjälpsystrar vi hann frekventera, och naturligtvis enligt vår mening, lyckliggöra. Vi slogs sällan inbördes, och helst inte ombord på fartyget, men vi hamnade desto oftare i slagsmål med folk i hamnkvarteren. Jag hade en bra läromästare i Pete Chandler.
Efter andra världskriget tog Pete Chandler värvning i Franska Främlingslegionen och därefter var han legosoldat under några år. Han lärde mig knep och tekniker som jag långt senare kände igen när jag började träna karate. Det var inga snygga, eleganta grepp och sparkar, utan mer direkta och enkla metoder som hur man skallar någon på rätt sätt, var man ska knäa sin motståndare, fingrar i ögonen, bitas där man kom åt och en del annat som inte lärs ut i en dojo. Under min tid i karatelandslaget fick jag ibland hålla igen för att inte av gammal vana använda otillåtna tekniker och bli diskad.
Snart lärde jag mig slåss och klarade mig bra i alla de slagsmål som jag drogs till. Det var som om jag kunde lukta mig till bråk och när det bröt ut så nog fan var jag på plats, ivrig att få delta. Jag brukade säga att jag aldrig började ett slagsmål, men ofta avslutade dem.   

Jag var sjuk som liten. Det började med hjärnhinneinflammation. Läkarna gav inte min mor något hopp inför operationen utan bad henne ta farväl av sin son, hårda bud! Men de glömde konsultera mig och jag hade en annan uppfattning, så jag överlevde tack vare hängivna läkare, min överlevnadsinstinkt och det då ganska nya penicillinet som hade börjat användas på sjukhusen i Sverige.
Min motståndskraft var nu nedbruten och jag blev ett lätt offer för alla typer av barnsjukdomar. Man hade ännu inte börjat vaccinera barnen mot allt mellan himmel och jord och det är jag faktiskt tacksam för. Då hade jag nog blivit ännu sjukare. De vanliga barnsjukdomarna åtföljdes av lunginflammation, falsk krupp och fan vet allt. Vid fyra års ålder var jag ett vrak. Jag hade legat så mycket på sjukhus att jag faktiskt måste lära mig gå igen. Ingen i släkten trodde att jag skulle överleva, alternativt att jag skulle bli handikappad både fysiskt och mentalt.
När jag var sex år skilde sig min mor och flyttade till Stjärnsund i Dalarna med mig och min lillebror Per.  
Den vård som läkarna hade påbörjat avslutade Moder Natur. Jag var ute och lekte i stort sett varje dag så snart skolan var slut.  
Det var inte bara lek och skoj, jag blev också mobbad i skolan. Ensamstående mor med barn med olika fäder stod inte högt i kurs i en liten by i Sverige på femtiotalet. Så jag var det givna mobbningsoffret, inte bara oäkta unge från Storstan utan dessutom svagare än de övriga i min ålder. När någon i klassen fyllde år brukade det bli saft och bullkalas dit alla var bjudna, alla utom en.
”Lärarna då och dina föräldrar, ingrep de aldrig? De måste ju ha vetat vad som hände.”
Hemma visste de inget. Jag blev aldrig slagen så hårt att det blev skador och den psykiska mobbningen bar jag inom mig. Jag berättade inte för någon, tyckte nog att man måste klara sig på egen hand, en inställning som har gett mig mycket onödigt lidande och bekymmer. Lärarna såg så klart vad som pågick men tyckte väl att det var ”normalt beteende”, grabbar håller alltid på och bråkar med varandra. Att det i stort sett alltid var samma grabb som var i underläge tycktes inte bekymra dem. Ett otroligt svek anser jag idag. Men, det är klart, vi fick ju stryk av vissa av lärarna också, så vad skulle de säga.
”Var inte skolagan avskaffad?”
Nej, det kom senare. Alla lärare slog inte eleverna, men jag hade oturen att ha en troende kristen och sadist som lärarinna.    
Jag var rätt busig, men det var ju ganska oskyldiga upptåg, som att släppa ut en liten mus i klassrummet, vilket nästan skrämde slag på henne, eller lägga häftstift på hennes stol och liknande.
Vid ett tillfälle skulle jag bestraffas för att ha dragit av några små påsksmällare i klassrummet när hon vände ryggen till. Röken som steg upp från min bänk avslöjade mig.
En av hennes favoritmetoder var händerna på bänklocket med fingrarna utsträckta för att få ett hårt slag med pekpinnen. Jag la lydigt fram händerna, men drog dem snabbt tillbaka när slaget föll och där stod fröken med pekpinnen i två delar.  
Hon tappade besinningen och sitt kristliga sinnelag totalt. Det ringde ut till rast i samma ögonblick så hon blev ensam med mig. Under den tio minuter långa rasten ömsom örfilade, ömsom slet hon tussar från mitt hår medan hon skrek: ”Grina!”.  Den tillfredsställelsen tänkte jag inte ge henne, så jag gjorde mitt bästa för att åstadkomma vad jag hoppades skulle likna ett hånleende som jag hade sett hjälten i en film göra när han blev fängslad och slagen av sin motståndare. Fröken hade nog inte sett samma film, så hon fortsatte att slå och skrika medan det i stället blev hon som stod för tårflödet.
När det äntligen ringde in igen slutade hon att slå. Jag sa: ”Vet inte fröken att Jesus sa att det ni gör mot små barn, det gör ni också mot mig. Så fröken har stått och slagit Jesus en hel rast nu”.
Det är bra att kunna sin bibel när man har med religiösa tokstollar att göra.
Fröken gick hem och vi fick ledigt resten av dan.
        ”Du var inte så gammal när du flyttade hemifrån, eller hur?”
Jag var fjorton år, hade slutat skolan, det var som sagt bara sjuårig folkskola på den tiden, och jag ville gå till sjöss. Eftersom jag inte hade åldern inne så tyckte mina föräldrar att jag kunde passa på att skaffa mig en yrkesutbildning så att jag hade något att falla tillbaka på om jag skulle tröttna på sjölivet. Jag började på murarlinjen på yrkesskolan i Haraldsbo utanför Falun. Vi var inackorderade i elevhem och utbildningen var tvåårig.
Min största behållning från den tiden är att jag köpte en gammal orkestergitarr, lärde mig fyra ackord och några Elvislåtar utantill och började min korta bana som rocksångare.
        ”Sjöng du för publik? Det visste jag inte.”
Jo, för fan! Det var mest ungdomsgårdar och en och annan talangtävling, som jag aldrig vann. En gång blev jag kompad av Trio med Bumba, som Beatles fick äran att vara förband åt under sin turné i Sverige. De där långhåriga typerna från Liverpool var ännu rätt okända. Tyvärr missförstod vi varandra Bumba och jag. Jag skulle dra två låtar, en långsam och en snabb och de lyckades förväxla låtarna. Det måste ha låtit för jävligt.
Jag har till och med uppträtt på gamla Nalen, i Oskarshamns folkpark inför två tusen människor och även gjort en kort, inte helt lyckad sejour, som trubadur på en restaurang i Stockholm, det du! Jag sa upp mig när en av gästerna fick låna min gitarr. Låna aldrig ut din gitarr, i varje fall inte till någon ur publiken! 
Till sist fylld jag sexton år och hade då åldern inne för att kunna gå till sjöss utan målsmans tillstånd. Jag hade avverkat murarskolan med hyfsade betyg och även hunnit med att arbeta ett halvår som murare i Stockholm.
Den första båten var M/S Tundraland, en Broströmare som gick på Orientlinjen, det vill säga på Europa och Medelhavet.
Nästa båt var Amerikalinjens M/S Stegeholm som gick på Nordamerikas ostkust. Det var där jag la grunden till min spanska med hjälp av båsen och en matros som båda var spanjorer.
På min första resa kom vi till London. Jag var på väg nedför fallrepet för att måla fartygssidan från kajen. På väg upp mot mig kommer en livs levande äkta Sohogangster, som klippt och skuren ur en film, komplett med slickat hår, snusnäsduk och koppärrig nuna. Jag måste ha stirrat som förhäxad på honom och han väste: ”Fuck you” ur ena mungipan. Jag backade förskräckt och svarade: ”No, I am not homosexual”. Han blev som galen när han blev misstänkt för att vara bög och måttade en sving mot mig. Jag parerade med målarrollern och retirerade ombord där jag tog skydd bakom Masen, en matros från Avesta som var nästan lika stor som gangstern och jag tillsammans. Masen hivade iland gangstern utan åthävor och en annan jungman fick överta målandet från kajen för säkerhets skull.
Den norska båten Sea Horse var den bästa båt jag har varit på.  Båten kallades ”Queen of the Lakes” av lotsarna på Lejken. Vi höll henne i fint skick med hjälp av otaliga övertidstimmar där vi knackade rost, mönjade och målade vår flytande skönhet, vårt hem i en turbulent tillvaro.
”Mamma har berättat att du har suttit i fängelse, i Spanien, stämmer det?”
Det var inte ett fängelse utan en arrest, ett häkte.
”Vad hände?”
Efter två år till sjöss ville jag ha lite semester och inte bara se olika hamnar, så jag tog min sjösäck och liftade genom hela Europa. Jag passerade den spanska gränsen i Irún och mitt pass blev kvar av misstag utan att jag märkte det. Dan därpå trodde jag att jag hade tappat passet, så jag gick till en polisstation för att anmäla det försvunnet. Det var en söndag och en fet polis tyckte att jag kunde komma tillbaks mañana, en vardag och helst en dag då han inte behövde ta hand om ärendet. Jag beslöt mig då för att vänta tills jag kunde få ett nytt pass hos svenska ambassaden när jag kom till Madrid. 
Glad i hågen satte jag mig på tåget till La Coruña, Generalissimo Francos födelsestad. Även Franco var på väg till La Coruña, dock inte med tåg.
Det fanns civilklädda poliser på tåget som spanade in resenärerna. En man i solglasögon satt och stirrade stint på mig, jag glodde ilsket tillbaks och trodde att han var bög.
Jag förstod sen att tåget var fullt med civilklädda poliser. Vad jag inte visste var att den franska polisen hade meddelat sina kolleger i Spanien att en etarra var på väg från Frankrike till La Coruña för att försöka skjuta Franco, eller ställa till med något annat djävulskap. Denna medlem av ETA såg inte ut som en spanjor utan hade ett nordiskt utseende, blond och med blå ögon. Och där satt jag och utan pass. När man började avkräva passagerarna legitimation försökte jag först med min sjöfartsbok, sedan ett argentinskt landgångspass, men inget dög.
När tåget saktade in vid stationen i La Coruña hoppade jag av i farten och började springa. Jag hade nog tur som inte blev skjuten, eller kanske man ville ha mig levande. Jag hann inte så långt innan det dök upp poliser från alla håll, de fanns redan på perrongen, och jag brottades ned och bojades för att föras till arresten och förhör.
Så småningom gick det ju upp för dem att jag var en svensk sjöman på driven. Mitt pass kom också tillrätta. Polischefen Ignacio Gutierrez, och hans fru fattade tycke för mig, de hade inga barn, och ville väl kanske också gottgöra mig för de dygn jag hade tillbringat i den spartanska cellen. De bjöd hem mig och jag tillbringade en trevlig vecka med grillfester och besök hos deras släkt och vänner.
Jag tog tåget till Madrid. Det var mitt i sommaren, varmt och jävligt, bara sten och betong, varken hav eller strand. Jag trivdes inte och for vidare till Barcelona och där tog pengarna slut. Det fanns inga jobb på båtarna i hamnen och det var allmän arbetslöshet i Spanien.
Jag försökte låna pengar på konsulatet för så kallad konsulatskjuts, vilket jag senare fick veta att jag hade rätt till, men som sjöman var jag inte betrodd, så det blev inga pengar. Jag var för idiotiskt stolt för att be mina föräldrar om hjälp, helt ofattbart tycker jag idag. Så jag fick gå på bummen.
”Vad är det?”
Egentligen gick jag inte på bummen i ordets rätta bemärkelse. Det betyder att man tigger pengar, bummar på sjömansspråk, och det var jag för stolt för att göra. Men jag levde med andra bums i stans sämre kvarter, sov där jag kunde, ofta på en soffa på Ramblas och sökte förgäves jobb på båtarna som låg i hamnen.
”Hur fick du mat för dagen då?”
Det fick jag inte alltid. Jag var ju för stolt för att tigga, för dumstolt för att skicka ett nödrop till mina föräldrar, sålde inte min kropp och stal inte, så då fick jag gå utan mat tills någon godhjärtad person ibland förbarmade sig över mig. De godhjärtade personerna var i allmänhet av det motsatta könet. Jag var för dum för att utnyttja det oftare, jag skämdes också över att inte kunna bjuda tillbaks. Ibland kunde jag tjäna en slant på att hjälpa några sjömän att köpa smuggelsprit till bra priser. Jag sålde också blod några gånger, men de flesta dagar hade jag inte pengar till varken mat eller husrum.
En gång hade jag inte ätit på fem dar och höll på att svimma när jag gick förbi en restaurang och kände matoset från köket. Det var tufft, jag rasade i vikt. När jag längre fram mönstrade på en norsk båt i Almería vägde jag bara femtiosex kilo till mina en och åttioåtta över havet. Trettio år senare som bodybuilder vägde jag som mest runt etthundrafemton kilo i bra form, alltså dubbelt så mycket.
I Honolulu kom jag för första gången i kontakt med karate och jag förstod att det var vad jag sökte. Jag tränade som en besatt på alla frivakter och i hamnarna sökte jag upp olika klubbar och institut där man tränade karate, taekwondo eller kung fu, vad som helst som kunde förbättra min slagsmålsteknik.

En ung 3:e styrman i Johnson Line.

”Hade du svart bälte redan då?”
Nej, det hade nästan ingen i Sverige på den tiden, bara Gerhard van Gosen, en holländare, som var min första karatelärare, och ett par japaner. Jag hade andra kyu, brunt bälte, och det var en hög grad på sextiotalet.  
        Tävlade du i karate redan på den tiden?”
Ja, jag vann faktiskt den första arrangerade karatetävlingen i Sverige. De få klubbar som fanns var inbjudna och tävlingen gick på Gosens budocenter på Regeringsgatan år 1966. Thomas Sjödin som senare blev min elev och fortfarande tränar kunde lika gärna ha vunnit, vi var ungefär lika bra, eller lika dåliga, beroende på vilken måttstock man använder. Det var inte SM i karate, det kom senare, men jag vann i alla fall Sveriges första karatetävling. Flera år senare när jag hade svart bälte och var tränare för flera klubbar så tävlade jag under fyra år med växlande framgång i landslaget och blev nordisk mästare i lag ett år.

Jag skulle öppna ett karateinstitut, men för det behövdes pengar och jag trodde mig veta hur jag skulle skaffa ett hyfsat startkapital och köpte ett parti porr i Köpenhamn, både tidningar och filmer. I USA var porr ännu inte lagligt och det fanns en omättlig marknad för all slags pornografi.
Fjärdemaskinisten, som kallades Kvarten, på min sista Johnsare blev min kompanjon. Vi tog ombord hela partiet i Göteborg och gömde det i väskförrådet där vi visste att tullarna sällan snokade. Medan fartyget sedan lastade klart i Europa och stävade mot Panamakanalen och vidare upp mot den amerikanska västkusten, satte jag mig på planet till Seattle där jag skulle träna karate intensivt under några månader för att byta ut mitt bruna bälte mot ett svart.
Träningen på Washington Karate Association var hård och jag förväntades delta i alla klasser, inklusive barngruppernas. Detta innebar upp till åtta timmars intensiv karateträning i hårt tempo varje dag utom lördag då det bara var två pass och söndagar då jag fick slicka mina sår och återhämta mig.
När fartyget kom till Portland var det tänkt att ta iland merparten av partiet med dansk pornografi till en hungrande amerikansk marknad. Vi hade landat en del småpartier i San Francisco där jag dök upp ombord och hälsade på. Det var inget märkligt med det, alla visste att jag tränade karate på USA:s västkust, så ingen reagerade på mitt besök.
Kvarten strulade till det. Mot vår överenskommelse försökte han själv ta iland ett par resväskor fulla med tidningar och filmer och väckte vaktmans misstänksamhet. Taxin som Kvarten hade beställt hann inte utanför gaten innan två polisbilar dök upp och de haffade honom.
På polisstationen hävdade Kvarten att han var ensam om smugglingen och att det var allt han hade, så de släppte honom efter ett långt förhör. Dumt nog hade han ett telefonnummer i plånboken. Numret, som han hade fått av mig, gick till en maffiakontakt som jag hade och det blev en del uppståndelse och husrannsakan hemma hos  honom, vilket inte var populärt. Det hela ordnade upp sig först sedan mafiosons advokat lyckades muta polischefen att glömma det numret.
En av maffialedarna i Portland började lägga upp planerna för smuggling i större skala med mig som mellanhand. Klokt nog drog jag mig ur i tid och återvände till Sverige utan pengar, men med ett färskt svart bälte i bagaget.
Det visade sig att jag kunde dra igång mitt karateprojekt utan startkapital eftersom jag omgående blev ombedd att ta hand om träningen på Universitetets karateklubb i det gamla Kårhuset på Holländargatan och kort därefter bli tränare för en karateklubb i Uppsala och en i Karlstad. Jag lyckades också komma över ett andrahandskontrakt för en lokal på Åsögatan, en lokal som jag kunde utöka och växa i. Det tog inte lång tid innan mitt institut, som jag kallade Stockholms Karate Kai, blev störst i Sverige. Jag körde med tuff marknadsföring som jag hade lärt mig i USA. Bland annat skrev jag ”Det är bättre att svettas i vår klubb än att blöda på gatan”, en slogan som fick Svenska Budoförbundet att ta sig för pannan och försöka stoppa, varvid jag föreslog följande ändring: ”Svenska Budoförbundet tycker att det är bättre att blöda på gatan än att svettas i vår klubb”. Efter det la man sig inte i hur jag gjorde reklam.
Under EM i Valencia 1973 träffade jag Brian Fitkin. Han var redan då legendarisk efter att ha tränat under ett år i Honbu Dojo, som är högkvarter för stilen Kyokushinkai i Japan. Brian hade graden tredje dan, som var en hög grad för en europé på den tiden, och var lagkapten för det engelska laget. Jag erbjöd honom att komma till Sverige och ta över mitt jobb som chefsinstruktör för mitt växande karateinstitut. Ganska snart började klubben vinna tävlingar med Brian som tränare och efter några år var klubben odiskutabelt bäst i Sverige och kanske även i Europa. Grabbarna och även tjejerna vann nästan allt som gick att vinna under en rad år. Numera har de andra klubbarna kommit ifatt, men klubben är fortfarande bland de bästa i Sverige.

   

 

Ibland blev det lite för hård kontakt.

Karateuppvisning Volos, Grekland. Juli 1977.
Håkan Nygren och pappa.

 

”Du har ju varit med i några filmer, inte sant?  
Jag hade en roll i filmen Bluff Stop, en obegriplig historia från 1977 regisserad av Jonas Cornell. Björn Andrésen hade huvudrollen och jag spelade nån slags gigolo som var älskare åt hans mamma. Jag gjorde en rolig scen med Magnus Uggla. Det var en del kända skådespelare med, men ingen förstod egentligen vad filmen handlade om. Det var roligt att få vara med och se hur film skapas och jag fick bra betalt.
Andra filmer och teveserier har jag bara haft mindre roller i, eller varit med som statist. 1991 gjorde jag ett knäck som fotomodell, jag hade fuskat lite i den branschen tidigare. Det var en stort upplagd kampanj för amerikanska bilar visavi japanska. Den blev omedelbart anmäld av Fredrika Bremerförbundet för sexism, jag och en tjej i bikini och blond peruk stod och viftade med amerikanska flaggor. Tydligen var det bikinin som upprörde. Så man gjorde om det hela och nu var det jag och en liten japan som jag höll i örat. Det stod ”Real men don´t eat sushi”. Det blev ett uttryck under några år och många kommer nog ihåg det. Ta mig fan om inte den också blev anmäld, den här gången av Japanska Vänskapsförbundet som anmälde kampanjen för rasism!
Över hela Sverige fanns det stora reklambilder av mig och japanen och dubbelsidiga annonser i tidningarna. Jag blev känd som ”No sushi mannen”. Vid tredje försöket lyckades man slippa anmälan. Texten ”Riktiga bilar går inte sönder” var ju rätt harmlös, omöjlig att reta sig på, men helt utan humor.

Annonsen som inte väckte upprörda känslor.

Biografaffisch med Magnus Uggla och pappa.

”Berätta om Swings.”
Sista gången jag fick näsan knäckt och blev opererad tyckte kirurgen att det fick vara nog och fick mig att lova sluta tävla i karate. Jag hade ändå inte så mycket tid att träna att jag tyckte jag borde hålla mig kvar i landslaget, så det var ett lätt beslut att ta. Jag hade också tagit över den gamla anrika sportbutiken Swings på Sveavägen. Sortimentet var skivstänger, viktskivor, träningsbänkar, boxhandskar, protein och vitaminpreparat och lite träningskläder.  
Lokalerna på Åsögatan där Stockholms Karate Kai redan disponerade tre våningar, utökades med ytterligare tre våningar i huset intill. Jag startade ett gym där som jag först kallade Stockholms Motionshallar. När jag sedan övertog affären Swings så föll det sig naturligt att byta namn till Swings Gym. Det blev snart även det störst i Sverige. Det fanns inte många gym 1972 och folk strömmade till från alla håll och kanter för att träna karate eller på gymet.
Verksamheten ökade och till slut hade jag inte längre tid att träna själv. Det var svettigt att hålla alla bollar i luften och jag var ingen boren företagsledare. Jag sålde en hel del, men var inte lika duktig på marknadsföring som på att utveckla redskap.
Jag hade också förstört två fina förhållanden på grund av att jag arbetade för mycket. Jag hade en villa i Viggbyholm, hus i byn Las Playitas på Fuerteventura och affärerna gick bra, men jag slet ont och höll på att utveckla magsår. Jag slutade äta kött och magproblemen försvann omgående. Jag har sedan dess inte ätit kött från gris, ko eller andra stora djur, bara fisk och kyckling ibland.  
Jag reste ofta till mitt hus på Fuerteventura, ibland varannan månad. Jag tog med bokföring och annat arbete jag kunde göra där och på terrassen till mitt hus med utsikt över havet hade jag skivstänger, bänk och hantlar så att även jag äntligen kunde träna.  
En ung, vacker kvinna hade lagt märke till den blonde svensken som ibland kom svischande förbi hennes morbrors bar på sin cykel. Intresset var ömsesidigt och ett inledande ”Hola guapa!” bröt isen.
I början fick vi smyga med vårt förhållande, men när Pilar fyllde arton år tog jag mod till mig, sökte upp hennes föräldrar och bad om hennes hand på min allra bästa spanska. Det krävdes en del övertalning och tålamod, men det blev bröllop och jag förde min unga brud till ett kylslaget vinterland.  

Vi skaffade hund, en schäfer som de tidigare ägarna hade misshandlat. Allt var bra, men jag längtade till solen och övertalade min hustru att vi skulle bli lyckligare på hennes öar än i mitt kalla hemland.
Jag hade turen att hitta rätt person att ta över företaget, en av mina bästa vänner, Per-Anders Dagborn. P-A utökade raskt Swings till fyra stora gym som blev grunden till gymkedjan SATS. Själv startade jag ett litet gym på en gågata nära stranden i Las Palmas, ett gym som jag kunde sköta ensam med min fru. Namnet blev Swings Gym så klart. Eftersom gymet fortfarande finns, om än i mindre format och bara öppet för mina närmaste kompisar, så är det faktiskt öns äldsta gym,   
Vi fick två döttrar, Diana och du, som båda fick längden från pappa och skönheten från mamma.  

”Jag har hört att det var mycket bus på gatan där du öppnade gymet”.
Det stod knarkförsäljare i var och varannan port, även i min port försökte de gömma sig. Jag blev så klart förbannad och jagade bort dem. Vid några tillfällen gav de sig på mig med tillhyggen, ölsejdlar och annat och några hade kniv. De flesta skrämde jag, några var jag tvungen att slå lite på för att de skulle förstå att det var allvar. En av dem som kom med en kniv sparkade jag in i en vägg och tryckte ner honom i marken medan jag talade om vad som skulle hända om jag fick se honom igen på ”min gata”.
”Vad sa du till honom?”
Det lämpar sig inte för tryck. Den här killen var större än de andra och var väl gatans kung tills jag kom. De andra som dealade såg sin chans att bli av med honom och sa att jag hade varit världsmästare i karate, att jag var helt galen och skulle slå ihjäl honom på fläcken om han dök upp igen och att jag var efterlyst för mord i Sverige. De föreslog att han skulle lämna inte bara gatan och Las Palmas, utan ön. Han flyttade till Teneriffa. Nu, många år senare, är han tillbaka i stan. Jag ser honom då och då och nickar nådigt åt honom. Man ska inte vara långsint. Sargento Llagas där gymet ligger är nu en lugn gågata utan rån och knarkförsäljning.  
        ”Var det i den vevan som du började tävla i bodybuilding?”
Ja, jag tränade hårt och började få muskler, gick upp från runt åttio kilo till mer än nittio pannor och fick lust att se hur det skulle gå att tävla i bodybuilding vid fyrtio års ålder, som alla tyckte var väldigt gammalt. Jag ställde upp i seniorklassen i de kanariska mästerskapen 1984, alltså klassen från tjugo år, någon veteranklass fanns inte, och kom på pallen, vilket gav mersmak. Jag tävlade fram till 1992, vann tungviktsklassen i kanariska mästerskapen och kom tvåa ett antal år i de spanska mästerskapen för veteraner, det vill säga över fyrtio år. Jag förlorade ett år eftersom jag inte var spansk medborgare.  

Pappa tävlar och vinner i styrkelyft 1985. Lyfter totalt mer än 600 kg (bänkpress, knäböj och marklyft).  

Posering med spanske tungviktsmästaren Sergio Rodriguez.

              

Reportage i B&K Sports Magazine Augusti 1991.
”Varför flyttade du tillbaka till Sverige efter så många år i Las Palmas?”
Som du vet så började jag intressera mig för alternativmedicin under de två år som vi bodde i Sverige när du och Diana var små. Jag blev Reiki master och började utbilda mig till kinesiolog hos min vän Mac Pompeius Wolontis på Svenska Kinesiologiskolan i Stockholm.
        ”Ja, det minns jag. Du pluggade kinesiologi som en galning och det slutade med att du skrev en riktig best seller, ”Grunderna i Kinesiologi” och blev lärare i det.”
Din mor och jag hade också bestämt oss att gå olika vägar. Jag är så glad över att vi är de bästa vänner.  
Så jag stängde gymet i Las Palmas, behöll bara de bästa maskinerna för mig själv och några kompisar, och gjorde om stället till vad det är idag, ett center för kurser och behandlingar i alternativmedicin.
Det blev Sverige för jobbet som lärare och terapeut och de fina somrarna och Las Palmas när det är för kallt i Sverige, vilket för mig är december till april.
Nu försöker jag hålla kurserna på mitt Centro Swings i Las Palmas. Jag tycker att det är en bra kombination att gå en kurs och sedan ha några dagars eller en veckas semester i vårt fina klimat här på ön.
Jag har också träffat en underbar kvinna, Eva Kjell, som jag delar inte bara mitt liv med, utan också mitt intresse för alternativmedicin. Eva är en mycket duktig terapeut, inkännande och kunnig.  

”Berätta om de böcker du har skrivit.”
Jag ser mig inte som författare, men det har väl blivit ett dussintal böcker genom åren. Jag tror att jag ska bli författare i nästa liv.
”Döden går på gym” handlar om en seriemördare som går runt och mördar kroppsbyggare i Stockholm. Den fick bra kritik och såldes i nära tre tusen ex. Nästa roman var ”och om det vore sant…” som kom ut som pocketbok, även den i en upplaga om tretusen. Jag har kvar några hundra av de här böckerna som säljs lite då och då på min hemsida.
Mycket i de böckerna är hämtat från verkligheten, mina och andras upplevelser.
I boken ”och om det vore sant…” blir huvudpersonen indragen i ett attentat där en jugoslav skulle knivmörda Sveriges utrikesminister. Strax innan boken skulle tryckas blev Anna Lind knivmördad av en jugoslav på NK. Jag skrev om det till att gälla Sveriges justitieminister för att undvika att uppröra någon och eventuella spekulationer.  
Den lilla boken ”Näringslära” trycktes i hela trettiotusen ex och sålde bra i Sverige och Norge. En diskussion mellan två kroppsbyggare på ett gym i Oslo, som en vän hörde, avslutades med att den ene sa: ”Det är helt sant, för det har jag läst av den svenske näringsexperten Johnny Grimståhl!”
”Grunderna i Kinesiologi” har sålt i mer än tio tusen ex och har även getts ut på spanska.

  

När jag flyttade tillbaka till Sverige så tog jag upp karateträningen i min gamla klubb efter ett litet träningsuppehåll på nästan trettio år. Flera av mina gamla elever tränade fortfarande och Brian Fitkin var kvar som chefstränare. Jag togs emot med öppna armar, det var som att komma hem till sin familj efter en lång resa. Jag var naturligtvis ganska ringrostig och hade glömt eller förväxlade de olika katorna.
Klubben heter nu Stockholms Kyokushin Karate och har flyttat från Åsögatan till Södermannagatan 5.  
Jag tränar fortfarande på gym och mycket av den gamla styrkan sitter kvar. Swings Gym i Las Palmas finns kvar, om än nedbantat och stängt för allmänheten, det är bara jag och några vänner som tränar där.

Jag tränar fortfarande hårt, men inte med så tunga vikter som förr.
Mina personliga rekord:
Bänkpress 170 kg (45 års ålder).
Knäböj 240 kg (45 års ålder).
Frontknäböj 130 kg (67 års ålder).
Marklyft 250 kg. (45 års ålder).
Jag har också varit nordisk mästare och svensk landslagsman i karate.

                                         

 Personligt rekord på 63-årsdagen – fem reps på 400 kg i benpressen.
”Vad handlar Biomagnetism om?”
Metoden går i korthet ut på att med hjälp av starka magneter stabilisera pH-värdet i olika delar av kroppen. Virus och svamp trivs i en sur miljö och om PH-värdet regleras till cirka sju, vilket är ett neutralt pH-värde, så förstör man livsmiljön för dessa mikrober. Bakterier och parasiter trivs heller inte i en miljö med neutralt pH-värde.
Biomagnetism är både en förebyggande behandlingsmetod och en bra metod för att behandla mer eller mindre svåra tillstånd i kroppen, till exempel dysfunktion i sköldkörteln, binjuresyndrom, endometrios, tumörsjukdomar och många av de vanligaste sjukdomarna.
”Men du är ju inte läkare och får väl inte behandla sjukdomar?”
Det är sant. Jag säger därför alltid att jag behandlar personen, inte sjukdomen, och om personen blir frisk så har det ingenting med min behandling att göra, det är spontant tillfrisknande eller placeboeffekt. Jag har många patienter som har drabbats av placeboeffekt…
Många som söker min hjälp har problem med allergi av olika slag. De flesta blir bra efter en behandling, vilket ju låter för bra för att vara sant. Jag ger ofta ”garanti” på allergibehandlingar, om man inte blir bra efter en behandling så får man återkomma för ny behandling gratis.
Andra vanliga problem är tennisarmbåge, karpaltunnelproblem och ont i rygg, nacke och andra leder. Detta behandlar jag med tekniker från Quiro masaje och Kiropraktik. Prostataproblem hos män och obalans i sköldkörteln, som är ett vanligt och ökande problem hos främst kvinnor, behandlar jag med biomagnetism, liksom borrelia, hepatit, herpes, högt blodtryck och många sjukdomar orsakade av virus eller bakterier.
Bristande självkänsla och oförmåga att älska sig själv är andra problem som jag ofta behandlar och jag lär ut på mina kurser hur man lätt kan hjälpa dessa människor. Det är en lätt och mycket effektiv metod som patienten får lära sig göra själv. Det tar ett par minuter varje dag att göra och de flesta blir av med dessa problem inom två månader.